Göteborgsposten – 16 februari 1860, sida 1

— Sätt er, herr Ashton, sade sir Willian och anvisade honom en stol, sätt er. Det ä längesedan vi träffades. -— Det är så längesedan, genmälte förpak taren, att jag hoppades ... d.v.s. jag trodde at Ers Nåd skulle ha glömt det! Baroneten rodnade. Han hade gjort sin an märkning, utan att precis minnas någon bestämc dag. Förpaktarens svar påminte honom att de sista gången talats vid på hans bröllop, då Henry Ashton, såsom den äldste förpaktaren, till honon framburit hela byns lyckönskningar. — Det är sannt, mumlade han, det är många år sedan. Vi ha båda upplefvat många förändringar sedan dess. — Jag har kommit hit, sir William, återtog förpaktaren, som egde nog takt, att ej vilja hänsyfta på detta ämne, jag har kommit hit, för att tacka er för er godhet emot min Harry. Han är en bra ung man, en mycket bra ung man, men... Den gamle tystnade, förlägen öfver fortsättningen. — Men hvad? fortsätt då, herr Ashton. Er brorson är en ung man, till hvilken jag ej allenast står i stor förbindelse, utan vid hvilken jag är ännu närmare fästad. — Ja, se deri... deri ligger just det farliga.