Göteborgsposten – 16 februari 1860, sida 1

RR ——————— NE r— ERE —— — Nu måste man för att få det transporteradt sam ma väglängd betala öfver 4 rdr, således endas för det tyngre emballaget öfver 100 proc. me ra, alldenstund ja sjelfva varan till qvantite och värde är densamma som förut, då dei fördes på fat. Men det alldra pikantaste ä dock, att om man sänder ölet på fat och 2 dussin tombuteljer derjemte, så äro fraktkost naderna för alltsammans omkring 25 procen billigare än om man hade tappat ölet på bu teljerna. Det kan man kalla en ekonomis! anordning! I det sunda förnuftets namn ha de man väl haft rätt att fordra att åtminsto ne en omvänd klassificering varit å des sa varor tillämpad, så att våtvaror på fat va rit upptagna under 3:dje, men deremot på bu teljer under 4:de klassen. Dock ej nog härmed Genom att sortera öl och porter på glas un der en klass med så höga afgifter, hat mar gjort det snart sagdt omöjligt, att begagn: jernvägen för dessa varors transporterande såvida man ej för hvarje gång är i tillfälle att befrakta hel vagn, då, såsom bekant är 25 procents rabatt åtnjutes. Oaktadt den na fördel, uppgår dock fraktkostnaden för er vagnslast öl, om 387 rdrs värde, på en väg längd af 4 mil till något öfver 27 rdr, hvar till dessutom måste läggas 16 rdr för seder. mera återgående tombuteljer. På ej full 400 rdr afgå sålunda, på ej längre vägsträc ka än 4 mil, 43 rdr eller öfver 10 procent En liten nätt afbränning i sanning! Vi förstå mer än väl, att man, vid upp: görandet af beräkningen för afgifterna wid godstrafiken å jernvägarne ej ensamt kunnat utgå från varornas värde. Men om också vigten och väglängden utgöra de synliga exponenterna vid kalkylernas uppgörande, så bör dock odisputabelt varuvärdet utgöra en, om och osynlig regulator vid uppställningen af en godstaxa, som i någon mån skall kunna tillfredsställa trafikanternas billiga förväntningar. Nog bör den frågan alltid ligga bakom: Hvilka fraktumgälder tål verkligen den och den varan, för att hon må kunna fraktas på jernvägen? Hade man vid taxans första uppgörande sökt att göra detta mera klart för sig, så hade man sannerligen ej behöft komma till sådana resultater, som nu blifvit fallet. För att med ännu ett exempel, hemtadt ur verkligheten, visa hvarthän stipulationerna i n. v. taxa leda, vilja vi anföra nedanstående förhållande. En industriidkare, boende 4 mil från Göteborg, vill för afsättande af sina produkter söka att begagna sig af det kommunikationsmedel, som den närbelägna jernvägen erbjuder, hvilket ju, i förbigående sagdt, tyckes vara en både mycket billig och naturlig önskan. Vid gjord jemförelse emellan kostnaderna, att medelst forbönder eller genom jernvägen låta befrakta sina produkter, uppstår dock fölande resultat: Ett vanligt hästlass, innehållande t. ex. 25 dussin öl, kostar med forbonde, då denne nemtar lasset vid hans bryggeri, lemnar det