Göteborgsposten – 16 februari 1860, sida 1

taggar bestå i mitt lynne. Men likasom aloör skall jag en dag utveckla en tacksamhetsblomma innan denna gamla stubbe dör bort. — Och hvad skall det bli för en blomma! frågade Henry leende, förvånad öfver att en sådan jemförelse kunnat bildas afen så föga poetisk person som gamle Martin. — En tjenst bevisad denna familj, hvars bröd jag ätit nu i så många år! svarade den gamle. Jag skall ej kunna dö nöjd, förrän jag på något sätt vedergällt denna. godhet. En timme hade knappast förrunnit efter sir William Mowbrays samtal med Henry, då mistress Jarmy kom in och anmälde för sin husbonde, att förpaktaren Ashton begärde få tala med honom. — För genast in honom! genmälte baroneten, som trodde att den hedersmannen kom i något ärende rörande farmen. Det var mycket sällan någon af förpaktarne fick tillträde till honom, men det gick ej an att vägra Henrys onkel det. Den gamle Ashton syntes mycket förvirrad, då han inträdde i biblioteket, och detta bekräftade än ytterligare baronetens förmodan, att han kom, för att anhålla om någon ynnestbevisning. Han misstog sig. Den hederlige Matthew var på sätt och vis lika oberoende som hans herre. Han hade dessutom arrenderat farmen på de billigaste vilkor i verlden.