Göteborgsposten – 13 februari 1860, sida 2

njutit, ansåg en omröstning, såsom öfverflödig, böra undvikas, och memorialet endast böra läggas till handlingarne. Hr Staaff, som funnit talmannens rätt och pligt att vägra proposition vara gifven, kunde således ej heller instämma med utskottet, men fann det i högsta måtto inkonstitutionelt och emot grundlagen stridande, att på det sätt hr Trägårdh gjort, öppna diskussion om en fråga, hvilken Konstitutions-utskottet redan, såsom högsta instans, atgjort. Hr Björck fann åtven det sätt hvarpå hr Trägårdh uppträdt högst inkonstitutionelt, om ock icke grundlagsvidrigt och spårade en inkonseqvens, som vore svår att förklara, deruti, att hr T., som med sådan stränghet hållit på domstolarnes beslutande rätt, nu med sådan skärpa klandrade Konstitutionsutskottets lika kraftegande beslut, och detta på ett sätt. som hade sitt förmenta berättigande endast i en subjektiv upptattning. I anledning at hr T:s yttrande att det var utskottets tillfälliga sammansättning som verkat utgången, och att någon ledamot ändrat öfvertygelse, frågade tal., huru hr Trägårdh kunde veta att sakens utgå ång berott af sådana omständigheter; och om hr Trägärdhs uppträdande icke i allmänhet ingått på områden, som måste vara fridlysta for bedömande aftredje man? Tal. ville, då frågan af Konstitutionsutskottet vore prötvad, ej ingå i någon speciell granskning af hvad åå den ena eller andra sidan blifvit anfördt eller kunde anföras; men att ståndets rätt till pröfning af ledamöternas. behörighet mäste från konstitutionell synpunkt goras gällande, oberoende af den befattning med valen, som tillkomme myndigheterne och domstolaroe, kunde tal. icke frångå; och åberopades för denna åxigt, hvad som i sådant afseende gällde i andra länder med folkrepresentation. Såsom en statemakt kunde representationen icke låta inskränka sin rätt att sjelt konstitu-era sig och tillåta de af regeringen tillsatte myndigheter att begränsa denna rätt. Sådan hade ock uppfattningen före 1809 gjort sig gällande, och om grundlagarne icke velat lemna repres. denna rätt oinskränkt, så hade de måst söka att förebygga konflikterna, då vi troligen haft 3 eller 4 88 mera i grundlagen. Fullmaktens utfärdande, vare rig på grund af laga kraftvunnet val eller högsta domstolens beslut, vore en sak; behörighet till plats i ståndet till följd af fullmakten en annan. Då man åberopat reservationerna, kunde talaren icke underlåta att, så mycket grannlagenheten medgaf mot en frånvarande person, ifrågasätta värdet af en reservation, som visade, att reservanten icke förstått att begränsa sin behörighet, enär han tillåtit sig såsom utskottsledamot fälla klandrande omdömen om Borgareståndets beslut; och att han, då han kommit till saken, icke förmått nppfatta att frågan gällde en profning, ett domslut, utan satt i fråga en återremiss såsom om ett utlåtande skolat afgifvas. Emellertid forklarade talaren sig yrka framställande af propositionen om hr W allenbergs uteslutande. Hrr Lallerstedt, Gahn, Eklund, Ödmanson, Ekman, Lindstedt, Schwan, Grape, Wahlbom och Selggren förklarade sig gilla talmannens propositions-vägran och instämde i den aut hr Munck af Rosenschöld, Th., inom utskottet afgitna reservation. — Hr Wern ogillade de resultat till hvilka utskottet kommit. Her Blanche, Hjerta och Bäcklin tillkännagåfvo att de hyllade den åsigt, utskottets pluralitet uttalat. Sedan derefter hr Trägårdh upptagit ochi bemött de mot hans framställning gjorda anmärkningar, blef den af hr ta!mannen framställda proposition, huruvida ståndet ansåg hr Wallenberg obehörig att vara riksdagsfullmåkig för Sundsvall, besvarad med nej, utan att näson begärde votering.