Göteborgsposten – 13 februari 1860, sida 2

allenast finge framföra nyheten om hans unge herres välbefinnande, utan äfven berätta för det andra tjenstefolket, huru Henry i en duell sårat den indiske grand-scigneuren, såsom man på landet kallade Miran-Hafaz. Han insåg, att det var något, hvaröfver byn med skäl kunde vara stolt. Det vari hans inbillning en heder, som återföll på hela Carrow. Vår hjelte tog kosan åt Kloster. XNVII. — Arma, brutna blomma! sade baroneten och lutade sig öfver Ellen, Bom i samma ögonblick hennes älskare afreste af förskräckelse och smärta afsvinmat i linstolen, som stad invid fön stret. Sorgen har lagt sig som en frätande rost på din lifstråd, krossande de späda blommorna, som ingåfvo så eköna förhoppningar. Det är mitt öde! tillade han bittert; det är mitt lifs förbannelse! En ljuf och varm tillgifvenhet slingrar sig vj väl kring mitt sorgsna hjerta, innan olyckan genast kastar sig deröfver! — Henry! Henry! hviskade den älskliga flickan, då hon återkom till medvetande af sin olycka. Skona honom Miran! skona honom! Den bönfallande ton, hvarmed dessa ord uttalades, skulle till och med hejdat mordengeln i