Göteborgsposten – 13 februari 1860, sida 2

— En sådan elak gammal stubbe! utropade Joe Beans, som åtföljt Ilenry, Jag skall nog få honom, att krypa ut igen. — Hans unge herre ristade på hufvudet; han kände Dick Martins lynne bättre än Joe. — Jo, vänta bara! återtog bonddrängen; det kan väl inte vara svårare att locka ut Honom än ett gräfsvin! Och han började dundra på dörren med händer och fötter. — Det är förgäfves! sade Henry suckande. Om han bestämt sig för att tiga, så är det alldeles onödigt att vilja förmå honom till att tala. Jag har dessutom en tjenst att bedja dig om. -Verkligen! Hvad kan det vara, husbond? (Joe började finna dit ej längre gå an, att kalla en person för blott Harry, som kunde både duellera och mera.) Gad, hvad det gläder mig in i hjertat, att se dig frisk och sund ur klorna på alla de der fina herrarne, B6om inte göra sig mera samvetsförebråcelser öfver att döda en menniska, än jag öfver att skjuta en kråka. Den begärda tjensten var att Joe Beans genast skulle vända tillbaka till farmen, för att säga Matthew Ashton och hans hustru, att Ilenry icke var sårad. Henry visste huru mycket ryktet om hans duell skulle oroa de tillgifna gamla. Joe begaf sig genast i väg; ty han fick en plötslig längtan att vara den förste, som icke