Göteborgsposten – 9 februari 1860, sida 1

med er, skulle ni egentligen ha utvalt mig till vittne vid detta tillfälle. Men jag betviflar ej, tillade han med en bugning åt kaptenen, att er heder hvilar i goda händer. När skall mötet ega rum ? — Klockan sex. — Då är tid att bege sig i väg, återtog generalen och såg på sitt ur. Jag har bedt Pepper uppskjuta middagen till klockan åtta... Ni tillåter mig väl åtminstone göra er sällskap? Denna anhållan var allt för smickrande, att kunna bemötas med afslag. Miran glömde i sin otålighet att han begärt kaffe och khanen vågade ej påminna honom derom. Då han såg sin herre stå i begrepp att gå, kastade han en förtviflad blick mot dörren, men syntes märkbart lugnad, då den unge tjenaren, i samma ögonblick kaptenen tog i låsvredet, syntes med kaffet på en bricka. Miran tömde i hast sin favoritdryck. En blixt sprang upp i khanens ögon, men hans drag återtogo dock snart sin vanliga köld. — Bekom kaffet er väl? sade han. — Ja; jag känner redan att den herrliga drycken gjort en god verkan, svarade Miran som uppmärksamt undersökte sina pistoler. Min hand är fastare, min feber är mindre häftig. Några ögonblick derefter gick sällskapet utför trappan. Det utgjordes af Miran, kapten