Göteborgsposten – 8 februari 1860, sida 1

— Jag kan icke förklara för mig sjelf hva som står på med pojken, sade förpaktaren, men jag vill hoppas till Gud att allt går väl. Jag tycke alldeles som om jag icke kunnat komma unde fund med honom, sedan han började studbra gre kiskan ... Han lägger också sina ord så väll Qvinnans hjerta är mera känsligt än man. nens för de faror, som hota hennes älskling. Er skugga behöfver endast korsa hans väg, för at genast uppväcka hennes farhågor. Det är denn: egna känslighet, som tillkännagifver en mors oro. liga ömhet, en makas kärlek eller en systers till. gifvenhet. -— Men allt går icke bra, Matthew! inföl hans hustru. — Det är någonting som säger mit gamla hjerta, att det går illa. — Det tycktes på Harrys ord nyss, som om han tänkte lemna oss — Du är tokig, gumma, du ser då oupphörligt någonting i syne. Fastän förpaktaren sjelf ej var så alldeles lugn, ville han dock ej uppmuntra sin hustrus oroande aningar. Han hade i långliga tider haft till grundsats, att förtrösta på Gud och aldrig förutspå någon olycka. För att undvika allt vidare ordande i denna sak, tog han sin hatt och gick under förevänning att se efter tröskningen. Han hade ej väl hunnit öfver tröskeln, förrän Joe Beans, .som ännu blott förtärt hälften af sin fläskportion, sköt sin tallrik långt ifrån sig.