Göteborgsposten – 8 februari 1860, sida 1

naturlig skyddsmur för det vestliga Europ mot den moskovitiska erofrarestaten. Det ä emellertid icke underligt att de antinorsk tidningar och dito kannstöpare, som sett sin fromma förhoppningar på detta sätt gå upp rök, gjutit sin vredes skålar öfver de heder liga dannemännen. Känna vi dessa rätt, tord de dock ha tagit saken lugnt i det glada med vetandet alt ha sökt häfda ett stambeslägtad folks besvurna rätt till frihet och sjolfstän dighet. I presteståndet är, efter hvad man kun nat sluta af de ifrågavarande diskussionerna sinnesstämningen minst välvillig mot Norge Åtskilliga af de fromma männen tyckas til och med ha tått i sina hufvuden, att de upp fylla en kristlig pligt, när de göra hvad dr kunna för att väcka och underhålla split oci oenighet mellan brödrafolken. En af dessa prosten Almqvist, gick så långt i denna he liga ifver, att han redan tycktes se i andanon det ljufva skådespelet af svenskar och norr män inbegripna i ett öppet och blodigt krig med hvarandra. Han utropade neml. met storartad martialisk emfas: Den dag casu: belli, det Gud afvände! (det förstås!) förkun nas från de norska fjellen, skall vårt foll vakna och resa sig som en man att häfde Sveriges fordna ära och visa verlden, att de gamla Götha lejon icke sofver på vissnade lagrar, utan har kraft att skära sig nya. Det låter något, sad bonden när har trampade i klaveret. Tänk ändå om våra unga löjtnanter hade hälften så mycket ruter i sig som våra gamla prostar! Då behöftde man hvarken frukta ryssarne eller — norrmånnen. En annan af det högvördiga ståndets medlemmar, kyrkoherden Ternström, kunde knappt finna ord för att uttrycka sin belåtenhet med sina ståndsbröders artöranden. Många ord, som han hört vid detta tillfälle, hade gjort godt i hans svenska, atticke säga skånska hjerta. Han hade, påstod han vidare, ett litet ting under sina hutvudhår, som kallades förstånd, och detta lilla ting sade honom att saken måtte vara i nägot afscende sjuk. För öfrigt upplyste han om, att han — naturigtvis med tillhjelp af det lilla tinget — forskat i diverse handlingar, grundlagar och svensk Foörfattningsrätt, och derefter kommit ill den öfvertygelsen att Norges grundlag, vad ifrågavarande stadgande angick, vore ett kontrakt, vid hvars bevakande intetdera folket år försofva sin rätt. Hvad härmed menades, ir icke så lätt att inse, då stadgandet ej nnebär någon rätt alls för norska folket, hvalan det också icke önskar något högre än att li det qvitt. Det tycktes derföre som hr kyrkoherden