Göteborgsposten – 8 februari 1860, sida 1

hade rätt nog då han sade att tinget unde hufvudhåren var litet. Det ligger verkligen någonting tragi komiskt i de vördiga fädrens äflanden, at göra det för Sverige så fullkomligt betydelse fösa norska ståthållareembetet till något yt terst riksvigtigt samt att framställa det frit och sjelfstindiga Norge såsom underordnad Sverige. Lyckligtvis hade de, såsom vi re dan erkännt, i en lekman, riksarkivarien Nord ström, en tapper allierad, som gjorde hvac göras kunde af en dålig sak. Han bragte det verkligen derhän att han bevisade quoc erat demonstrandum. Skada blott att han ut gick från tullkomligt falska premisser, hvilke man kan finna äfven om man icke vågar sig långt in i det gigantiska föredragets villsam ma irrgångar. Så påstår han att, emedar Norge genom Kielertraktaten atträddes til Sverige och stormakterna garanterade Sveri ge besittningen af detta land, detsamma endast är ett accessorium i den förening, hvari Sverige är den principala staten, ja, att det i folkrättsligt, hänseende ännu i dag utgör en afhängig del af Sverige, oaktadl det norska folket gripit till vapen för att protestera mot nämda traktat och icke nedlagt dem förrän Sverige på det högtidligaste och oåterkalleligaste afsagt sig suveränitetsrättigheten öfver Norge och erkännt dess fullkomliga frihet och sjelfständighet. Så räsonnerar denne svåra lärde man, men för vanligt sundt menniskoförstånd vill det synas som om ett folks rättigheter öfver ett annat aldrig kunna vara så stora, att de icke kunna athändas. Om än Norge varit införlifvadt i Sverige de facto i stället för endast på papperet, och om än svenska härar hade bemäktigat sig det norska landet alltifrån Lindesnäs till Vardöe, så skulle dock Norges frihet och sjelfständighet varit obestridliga alltifrån den stund svenskärne utrymt landet och uppgifvit sina anspråk derpå, Kielertraktaten och stormakternas garantier i all ära. Om man anser ett folk berättigadt till nationell sjelfständighet endast derföre att det eftersträfvar den och är beredt att våga lif och blod derför, huru mycket mera måste då det folk vara det, som tått densamma erkänd af den enda stat, som kunnat göra anspråk på att beherrska det: Skulle Sverige, trots den maktfullkomlighet man will tillerkänna det, icke ha kunnat förläna Norge verklig politisk sjelfständighet? Då skulle icke heller Österrike kunna gitva Ungern frihet och sjelfständighet, utan detta senare skulle, om än kejsardömet afsade sig alla anspråk på suveränitet deröfver, ändå komma att utgöra i folkrvättsligt hänseende en afhängig del af Österrike. Ty den omständigheten att Sverige ingick en förening med Norge kunde väl icke mera förminska detta lands sjelfständighet än Nveriges, då lenna förening, såsom det uttryckligen heter, rundades på en fullkomlig jemnlikhet mellan le begge rikena. Hvarje enligt dylik grundsats bildadt bolag mellan enskilda personer åter ju den sist tillkomne bolagsmannen ega