Göteborgsposten – 6 februari 1860, sida 2

Det låg i Henrys ord ett lugn och ett allvar, som nästan öfvertygade alla hans åhörare. Men de föllo som droppar af smält bly i Mirans själ. Vid sin fars död var han ännu endast ett barn, och han hade aldrig kunnat få någon underrättelse om sin slägt i England. Han ville icke, han kunde icke tro hvad han nu hört: detta slag var allför grymt, för att kunna vara verkligt. — Lögnare! utropade han och kastade en blick, glödande af raseri, på Henry. -Noj, han ljuger icke! inföll Dick Martin, som höll Ellens och Walters hästar. Jag kände mycket väl er far och er farfar äfven, om det kommer i fråga. Vi uppfostrades båda två i stallet. Han blef hofmästare och jag stallknekt. Genom sin oärlighet förlorade han sin plats och dog af sorg. Det var då Matthew Ashton upptog hans enka och son. — Allt detta, sade sir William och tog för första gången till ordet, allt detta bevisar icke, att denne gentleman, hvars uppförande jag för öfrigt mycket starkt ogillar, är son till den man ni omtalar. Mirans blodsprängda ögon riktades nu på baroneten med ett uttryck af tacksamhet. Hans fars namn var visserligen Richard Musgrove; men ännu fanns intet bestämdt bevis på att Begumens