Göteborgsposten – 6 februari 1860, sida 2

Teater. I fredags och i går gafs för goda hu det gamla välkända Schillerska skådespele Röfvarebandet. Denna dramatiska dikt ut gör en qvarlefva från eller rättare en tyj för den naturalism, som under em viss tid punkt tillskansat sig smakens välde på sce nen. Många och entusiastiska ha de bifalls rop varit, som åtföljt denna skaldens ungdoms produkt; men tiderna förändras och vi me dem. Den estetiska smaken har erhållit an dra phaser. Man vill nu visserligen se brotte på scenen drifva sitt spel och der undfå sit förfärande straff, genom sitt eget förintande men det skall, ser man helst, uppträda klädt glachandskar med en frack på nyaste modet samt ett djefvulskt intressant uttryck i et något blaseradt ansigte. I en sådan masl söker vår tid, medveten om sin egen sed sin bot. Schiller i sin ungdom och på si tid såg den annorledes. Derföre är Frans Moor en sådan vederstygglig skurk, att har till och med kan förjaga sömnen ur åskåda rens ögon på en hel natt. Man vill se skur ken, men han måste ha en blankläderssko pi den mefistofeliska hästfoten eller ock kunne skifta färg och utseende såsom Asmodeus Kortligen, Franz Moor är för vår tids ömtå liga nerver något för stark i det onda. — I Karl Moor ha vi just den naturalism förestäld som på Schillers ungdomstid var å scener förherrskande. Han är ett uttryck för det sig sjelft söndriga samhället. Han är der råa naturkraften, som af enskildta skål bryte med det beståndande och tror sig kallad at föra detta bart huggande svärd, som utdela straff åt de brottsliga, lugnande sig sjelf mer den sofistiska formeln, genom hvilken månger tjuf trott rig kunna tysta sitt samvete: at man gör rätt uti att taga från den rike oci gifva åt den fattige. Han är den personifie rade konseqvensen af dessa socialistiska ide er, som på ett eller annat sätt predika egen