Göteborgsposten – 6 februari 1860, sida 2

domens jemna fördelning m. m. Han utvisar också i sig, till hvilka förvillelser; till hvilket djup ett förhastadt beslut kan leda, då det ej är betingadt af förhållandenas nödvändighet. Man läser en hel historia öfver en skalds inre utbildning, då man jemför Röfvarbandet med den senare produkten Wallenstein. I båda skådespelens hjeltar vill skalden se kampen mot ödet utvecklad. Båda karaktererna äro utsprungna ur tragisk källa, men hos den ene är det odet, sådant det fornimmes af studenten, af Burschen, hos den andre ramma fatum, men skådadt från den mognade mannens, den erfarne och djupe tänkarens ståndpunkt. Karl Moor träffas af ödet utifrån. Det gör honom förtviflad och drifver honom att i sin yrsel inslå en obetänkt, slingrande brottets gångstig. Wallenstein återigen är sjelf sitt öde, det är barnfödt med honom, förkroppsligadt och varnande i det stjerntecken, som glänste öfver hans vagga. Det är tydligt act en roll, sådan som Karl Moors, fordrar, för att sannt och värdigt återgifvas, ett djupare inträngande studium af skaldens dåvarande filosofi, hans tidsuppfattning. Karl Moor får ej allenast vara denne sofistpredikant, som i några kraftiga ord predikar sitt korståg mot samhället och menskligheten; han får ej vara ord! ord! örd!, som Shakspeare säger, han måste framförallt vara sjelfva den tragiska handlingens man. Häri ligger en stor och svår uppgift för skådespelaren, och mången artist har strandat vid försöket. Hr Österberg hade fått denna roll på sin lott. Annars vanligen god skådespelare, af framstående talang, förslå hans resurser ej för Karl Moor. Hans spel var matt, vida mattare än man väntat af honom, att döma efter hans föregåenden. Säkert är orsaken härtill att söka uti denna bristande genomträrgning af rollen, som är så nödvändig, för att icke af just den obändige kraftens son göra en sentimental thevattenshjelte, som :visserligen bär på sig alla röfvarskapets emblemer, men dock smakar af en melankolisk, smäktande Werther. Schiller är en populär skald; men alla hans dramatiska hjeltar äro konseqvenser af en sorgfälligt genomtänkt filosofi, hvilket tvingar artisten, att, om han vill rätt återgifva dem, djupt och omsorgsfullt göra sig med dem fortrogen. Hr Österberg var af påkoramen heshet dessutom indisponerad, hvilket måhända äfvenledes bidragit till rollens matta återgifvande. Hr Åhman var mycket riktigt en bof, en Franz Moor. Dock tyckte ref., att hr Åhman, först då ångern gjorde honom till en förfärad och förfärande delirant, riktigt utvecklade hela sin sceniska talang. I en scen såg man ångern öfver de begångna brotten uttala sig, om man så får säga, ända ned i fingerspetsarne. MI Andersson utförde Amalias roll, om ej med all den kraft och känsla, som denna kräfver, dock med synbart bemödande att låta åskådaren glömma, att detta är den första större roM hon fått sig wulldelad. Hr Andersson, Karls och Franz far, spelade den bräcklige gubben med sann uppfattning och god konseqvens. Spiegelbergs roll, af hvilken någonting är att göra, hade tilldelats hr Berglund, ett val som vi ingalunda kunna ause vara riktigt.