Göteborgsposten – 6 februari 1860, sida 1

den ene skall hit och den andra skall dit, jag mins nu icke hur plånen är utstakad, allt nog det uppstår slutligen på ett ställe ett tomrum, man är utan resurser att fylla det, men får en lycklig ide, — Hylten-Cavallius skall skickas som landshöfding till Gotland. Han passar som om han vore skapad dertill. Tänk desslikes på fröjden att utbyta ett oxöga mot Östersjöns öga. Det är andra utsigter. Meriterna äro just som de skola vara. Han skall nog kunna styra en ö, som redan förvaltat ett par holmar i Hammarbysjön. Invändningen, att han kanske icke duger till militärbefälhafvare, förfaller helt och hållet, då man besinnar att han redan länge stått i spetsen för en trupp samt äfven varit med om Dackefejden. Det hviskas dessutom att han, för att styrka sina förhoppningar och för att göra ett lysande afträde från sin förra befattning, har under sina litterära händer ett större dramatiskt arbete, kalladt Hobergsgubben, för hvilket en Gotländsk folksägen ligger till gruud. Det tros emellertid att allmänheten vid denna utnämning kommer att göra större ögon än han sjelf, och det vill säga något. Till Cavallii efterträdare såsom spektakeldirektör gissar man på flera, men hvem som verkligen skall bli den lycklige eller olycklige, det står ännu i vida fältet. Här finns en grosshandlare som säljer champagne af den utmärktaste qvalite och man har naturligtvis druckit den med god smak. Men, hvad händer? Herr Bay tager sig för att bevisa att den der champagnen är oäkta, att etiketterna äro falska samt att priset är mycket bättre än champagnen sjelf. Det hålles rättegång om saken och kanske blifver den för förfalskning beskyllde utskämd, äfven om det är han som kan utropa till sin vederdeloman: fy bay! Men — vi ha en annan champagne nu för tiden, om hvilken man skulle kunna säga att den både är och icke är falsk. Buteljen har den vanliga formen, etiketten är i guldtryck och har följande inskription: Tile de lis; Grosseille et comp. Fluidumet är klart, fräser öfver och bär sig åt på tillbörligt vis, det åstadkommer till och med liflighet i själen och svaghet i knäna. Ack, men illusionen försvinner, då jag får veta att priset är en riksdaler banko och då jag öfversätter inskriften på svenska: Liljeholmen; krusbär. Jo, det är en fabrik enkom för det der vinet, den är ställd på aktier och, jag kan gerna tala omet, en del af dessa ombesoöorjas för hög räkning, förstå mig rätt, af en herr Rathsman, densamme som eljost förlorat sina aktier både i borgareståndet och i Waxholm. Det är en mångsidig man, och man skall få se att, fastän han blifvit afsatt såsom rådman, han dock icke är rådlös utan nog kommer sig upp igen. Södra teatern är icke blott ett tillhåll för Södermalms obemärkta innevånare utan har på sistone inom sin salong fått nåden emottaga åskådare af allt gentilt folk ända från Blasieholmens och Trädgårdsgatans palatser. Den lilla nyårspjesen , Slutbalen af