Göteborgsposten – 4 februari 1860, sida 1

Dagen började knappast gry, förrän Henry Ashton sprang upp ur sängen, på hvilken han kastat sig. Derpå öppnade han en byrå, som stod vid fönstret, upptog ur en af lådorna ett par pistoler af dyrbart arbete, hvilka enligt hans farbrors utsago tillhört hans far; han undersökte dem noga; kanske sade honom en aning, att de snart skulle behöfvas, Belåten med granskningen, laddade han dem med kula och gick ut, innan någon ännu kommit på fötter i hela huset. Då mor Ashton ett par timmar derefter kom ner i köket, var hennes första fråga efter Henry; men ingen af tjenstfolket hade sett till honom. Detta föreföll henne underligt, ty hon hade funnit att någon legat i hans säng, då hon var uppe på rummet, för att väcka honom. — Var icke orolig, sade Joe Beans, jag tror mig veta, hvar jag skall finna honom. — Och hvar då? — Nere i hagen. Han roar sig helt sä kert med att skicka kråkorna så långt väger räcker. Hör ni? det måste vara han... mer det låter ändå ej som om det vore hans gaml; bössa. — Det är inte bössan, återtog hans mat mor, ty den såg jag stå uppe på hans rum. Medan de uttömde sig i gissningar, kom vå bjelte tillbaka för att hemta mera ammunition.