Göteborgsposten – 4 februari 1860, sida 1

lesto besynnerligare som biskoparne icke slott i protestantiska utan äfven i katolska änder intagit esomoftast en ganska trotsig ch öfvermodig hållninggent emot den verldsiga maktens högste representant. Något sålant torde emellertid icke vår svenska regeing ha att befara. Erfarenheten har nogsamt ärt den att de fleste af de högvördige preaterna äro i presteståndet hvad de ifrigaste ycksökarne bland kammarjunkrarne och löjtnanterna äro på riddarhuset, neml. konservaismens stödjepelare och regeringens pålitliraste handtlangare. Icke underligt då att len vill för framtiden förvissa sig om att ha illgång på så goda och inflytelserika bundsjörvandter. Men om — hvilket vi, som ofvanför rämdt ir, våga betvifla — biskoparne verkligen äro kyrkan och samhället till nytta, så frågas dock: hvarföre skola de vara så rikt lönade? Man svarar: en biskop skall representera, och Skriften säger: en biskop skall vara gästgifvare. Det måste dock erkännas att det är stor skillnad mellan dessa begge saker. En biskop, som är gästgifvare i biblisk mening, ger dem mat, som äro 1 behof deraf, men den, som representerar, ger dem mat, som icke äro i behof deraf, d. v. B. han använder stora summor på kostsamma gästabud. Men hvem är nog epikurå att vilja påstå att något verkligt godt vinnes genom detta senare? Det är icke på de yppiga kalasen i biskopshuset som stiftschefen, hvars närmaste pligt för dagen anses vara att spela artig och förekommande värd, får tillfälle att genom råd och förmaningar inverka fördelaktigt på presterskapet Man säger måhända, att en biskop bör hafva stora tillgångar för att kunna understödja nödställda prestmän. Men om det är meningen att biskoparne skola vara ett slags allmoseutdelare bland det andliga ståndet och att en del af deras löneinkomster skall komma dettas fattigare medlemmar till godo, så måste det erkännas att man valt en vådlig omväg i stället för att gå direkt tillväga och anslå vissa summor för det afsedda ändamålet, helst intet uttryckligt stadgande föreskrifver biskoparne ett dylikt handlingssätt, hvadan det är att befara att i de allraflesta fall det uteblir, och penningarne kapitaliseras eller användas på annat sätt. Att värdiga kandidater till biskopsstolarne skulle komma att saknas, ifall de de dervid förknippade inkomsterna förminskades t. ex. till hälften af hvad som föreslagits i den kongl. propositionen, vore väl icke att antaga. Män, som vore lifvade af sann kristlig anda och icke af begär efter slem vinning, skulle väl icke derefter bli mindre hugade att emottaga kräklan, och för biskopar med annat sinnelag må Gud nådeligen beva ra de svenska stiften! Vi känna alla, icke blott af Skriften utan äfven af erfarenheten, hurn farliga stora jordiska egodelar äro för menniskobhjertat, och derföre är det all an: ledning att antaga, det en minskning af löne