Göteborgsposten – 4 februari 1860, sida 1

vw ——— LL Joe lofvade utan motsägelse. Om Henry bedt honom derom, skulle han äfvenledes ha lofvat att uträkna Carrows longitud eller värdet af hypotenusans qvadrat. Det var dessutom för honom en verklig lättnad, att få glömma hela detta äfventyr; ty då han ej kunde förstå något deraf, så befriades han genom detta löfte från mödan att behöfva tänka derpå. När de kommo fram till farmen, hade de båda gamla redan gått tillsängs. Henry tog godnatt af sin trogne vän och gick upp på sitt rum, lemnande Joe qvar i farten med att tömma er stor skål fläskkål. Men Henry förmådde ej sofva. Samtalet som han hört i kaninvaktarens koja, bevisade at han hade en rival och en fiende; han var som en ung gladiator, hvilken brinner af otålighet ef. ter strid. — Han vill förödmjuka mig, sade han til sig sjelf, föraktfullt nedsätta och förolämpa mig i Ellens närvaro! . . . Välan, vi få se. Om mit namn än icke står inregistreradt i aristokratien: arkiver, är åtminstone min karakter fläckfri, mit hjerta af adel, och jag skulle försmå att gör: anspråk på bördens företräde, tillochmed mot er fiende! Han ville nedsätta mig, den högfärdig storskrytaren! Man kan ej nedsätta någon an nan än sig sjelf.