Göteborgsposten – 4 februari 1860, sida 1

inkomsterna skulle vara en sann fördel för biskoparne sjelfva, ty dessa äro icke mer än ndra Adams barn befästade mot girighetens och vällustens frestelser. Att biskopsembeena derefter icke mera skulle egna sig så väl till pekunier belöning för män, som utmärkt sig i vetenskap och skaldekonst, är visserligen sannt, men hvem som än komme att förlora derpå, icke blefve det kyrkan. Ecklesiastikministern förklarade på riddarhuset att en statslyx — han sade icke kyrkyx — som ett land borde tillåta sig, var att hafva sådana biskopar som Wallin, Tegner och Agardh. Vi hemställa om det icke vore landet värdigare att efter Danmarks exempel anslå en nationalbelöning åt sådana män än att låta dem gå och halta på Zions höjder, sig sjelfva och stiften till föga fromma. Till slut ännu en sak! Den enda af biskopslönerna, som skulle undergå någon betydligare förminskning, och detta på det öfverskottet skulle komma andra biskopsstolar till godo, vore den Lundensiska. Men ett dylikt förfarande vore hvarken rättvist eller välbetänkt. Man följde en fullkomligt riktig princip, då man anslog inkomsterna af de gamla kanikoch kyrkogodsen till en högskola i Lund, och ingenting tyckes vara lämpligare än att Lundabiskopens öfverflödiga inkomster användas på samma sätt. Att derigenom föröka andra svenska prelaters redan förut mer än tillräckliga löner vore en uppenbar orimlighet, ett betänkligt kränkande af provinsens rätt till förmån för den svenska hierarkien, och man kan derföre icke annat än önska att den kongl. propositionen måtte i riksstånden möta allt det motstånd den förtjenar. RR