Göteborgsposten – 3 februari 1860, sida 1

VV HÄ MH i HM Den unga flickan trodde detsamma; men si William ville ej fortsätta samtalet längre, utan kys. ste henne på pannan och önskade henne godnatt. Då de båda unga männen lemnade Carrow. mötte de den gamle stallknekten, som i detsamma kom ut från sitt favoritställe. — Nå! frågade Henry, som kände hans egenheter, har ni bestämt inom er, hvem den hemlighetsfulle personen kunde vara, som vi träffade i kyrkan? — Ja och nej, svarade Martin och förde handen genom sitt glesa gråa hår, liksom om denna operation skulle underhjelpa hans slutledningar. Allt beror på en enda sak. — Och den är? — Att få veta, om han talar engelska. Får jag bestämd reda derpå, vill jag hålla hundra mot ett, att jag skall kunna säga hvad han heter. — Ni kan åtminstone säga oss, återtog Henry Ashton, hvem ni tror honom möjligen vara. Den gamle ristade på hufvudet och svarade tvärt: — Nej. Henry försökte ej öfvertala honom att ändra sitt beslut. Dick Martins nej hade öfvergått till ett ordspråk på baronetens gods. Man visste, att han aldrig vek ifrån hvad han en gång föresatt sig. När de båda unga männen kommo fram till grinden, skiljdes de åt alldeles förtjusta i hvarandra: Walter för att återvända till Carrow-kloster, Henry för att gå hem. Då denne senare gick öfver allmän