Göteborgsposten – 3 februari 1860, sida 1

herrar J. A. G. och S. A, II. våga påstå att landets ställning är i mer än ett hänseende betänklig, Hand.-Tidn:s påstående, i fråga om våra jordbrukares och fastighetsägares skuldsättning, att, då på några få år inteckningssumman ökats från 300 till 600 millioner rdr, detta endast utvisar att nationalförmögenheten stigit 1 ännu högre grad, hafva vi i vår förra artikel omtalat. Efteråt upptages visserligen den nära liggande invändningen att, så vidt som skulden är utländsk, bevisar tillökningen deri ett försämradt ekonomiskt tillstånd; men den affärdas helt hastigt med den i och för sig sanna satsen att det för låntagaren är alldeles hkgilugt till hvem han betalar sina räntor. Uppenbart är emellertid att frågan här icke är om några enskilda personers mer eller mindre förmånliga affärsställning, utan om hela landets ekonomiska tillstånd och att detta således bör betraktas i eina förhållanden till andra länder. Det är då klart att, om en stor skuld till utlandet intet skulle betyda, när fråga är om Sveriges ekonomiska ställning, måste detta förutsätta att det för en affärsman är likgiltigt antingen han har räntor att betala eller icke. Den utländska skuldsättningen, den må bestå i lån mot inteckningar i fast egendom eller på blankokredit dragna vexlar, vittnar ovilkorligen mot dem som anse vårt lands ställning vara särdeles god. H. T:s författare kommer också i sjelfva verket vid den närmare utvecklingen af läran om likgilugheten af ineller utländsk skuldsättning till en sats, som uppenbarligen ger ett kraftigt vapen i händerna på den, som vill bevisa att landets ställning är i många hänseenden betänklig. Det heter nemligen, att de till utlandet gående årliga räntorna endast verka en minskning i importen af utländska varor, samt att det kan vara likgiltigt om de vexlar, som exportörerna hafva att aflåta, blifva använda till ränteliqvider eller inköpas af importörer. Att dessa sistnämnda, då blankokrediten icke längre förslår, blifva urståndsatta att köpa några varor för import, när de sakna alla medel att betala dem, torde vara obestridligt; men om ett slikt förhållande kan anses vittna om landets lyckliga ställning torde med allt skäl kunna betviflas. H. T:s författare har så ofta upprepat den satsen, att en ökad import är det säkraste bevis på ett ands välstånd, att han ej gerna kan bestrida riktigheten af den derur dragna slutföljden, utt en minskad import utgör det säkraste bevis på ett lands (om också endast för tillfället) minskade välmåga. Har nu H.-T:ns författare rätt deruti, att skuld till utlandet, i följd af le nödiga ränteliqviderna, tvingar till en minskling i importen, så är väl också deremot utan ;ensägelse bevisadt, att den del i den ökade nteckningssumman, som beror på lån från lamburg, London eller Köpenhamn, i och för ig bevisar, att vårt lands välstånd icke är å stort, som man af dess rika tillgångar och rbetsamma betolkning borde hafva rätt att änta.