Göteborgsposten – 2 februari 1860, sida 1

— Han stannade mer än en half timme deruppe och sökte bland namnen, som barnen inskurit med sina tälgknifvar. Jag skulle vilja veta, hvad det var för ett namn han sökte efter . . . Det kunde visserligen icke vara hans eget, men ändå . . ., tillade han med en ton, som var ingenting mindre än öfvertygad. Henry Ashtons hjerta slog våldsamt. Ilan hade ofta hört sin onkel säga, att han och hans bror, då de ännu voro barn, inskurit sina namn i läktaren. Kunde det möjligen vara han? tänkte han; nej, denna tanke är alltför orimlig! — Var det allt hvad ni såg? frågade han. — Allt, svarade Dick Martin, utom det att han vid nedstigandet torkade sina ögon med en guldstickad näsduk. Men det kunde komma sig af dam, ty han tyckes icke vara en person, som gerna utgjuter några tårar. Alla tre gingo, drifna af nyfikenheten, upp på läktaren, som verkligen bär talrika märken efter de små tjufpojkarnes knifvar. Sedan de länge sökt bland en hop hieroglyfer, hvilkas betydelse var lärgesedan förgäten, upptäckte Henry slutligen namnen Filip och Mathew Ashton, omgifna af en vacker och vid cirkel. Den gamle stallknekten visade belåtet på sin nafonteckning, som tiden nästan utplånat, och tog derföre sin knif samt började djupare urhålka de streck, som bildade bokstäfverna till hans namn.