Göteborgsposten – 2 februari 1860, sida 1

gerna utsträckas äfven öfver sönerna. — Riksarkivarien Nordström meddelade några upplysningar om förhållandet i andra länder, Särdeles vestra Europa, hvarest öfverallt denna rätt i begränsadt mått tillkom föräldrarne och familjen, utan att gå till dessa föråldrade öfverdrifter, som hos oss qvarstodo och som voro orimliga att bibehålla. — Genom votering blef, med 38 röster mot 18, utskottets utlåtande återremitteradt. I Borgareståndet framkallade frågan en mycket liflig diskussion. Såsom försvarare för giftomannarättens bibehållande uppträdde endast hrr v. häradsh. IWahlbom, apotekare Bruhn och borgmästare Thollander, hvilka ansågo tiden ännu icke vara inne för upphäfvandet af detta lagstadgande, då qvinnan ej ännu egde en uppfostran, som riktade hennes verksamhet mera utåt, hvadan det således skulle innebära en fara att borttaga detsamma. Postmästare Lindstedt, var ungefär af samma mening, men ville dock att den inskränkning skulle göras, att så länge fader eller moder lefde skulle dessa vara giftomän. Alla öfriga talare yttrade sig antingen till förmån för den ursprungliga motionen eller för reservationen att qvinnan åtminstone vid 25 år måtte vara befriad från giftomannen. Betänkandet återremitterades utan votering. Såsom qvintessencen af yttrandena meddela vi följande af auditör Blanche och löjtnant Iidderstad. Hr Ridderstad sade bland annat: Utskottet yttrar i betänkandet, att hrarje rubbning i familjens rätt kan innebära frön till omgestaltning af alla samfundsförhållanden. Hvad vill detta påstående innebära? Här säges att alla samfundsförhållanden hotas, märk alla. Men borttag giftomannarätten — hotas väl deraf vår fyrdelade ståndsrepresentaftion? På intet vis. Monarkien? Alldeles icke. Indelningsverket? Långt derifrån. Våra finanser? Platt intet. Nåväl, frasen är fullkomligt innehållslös, fullkomligt tom. Icke en gång att den är bevisande och öfvertygande i och för det ämne, hvarför den tillkommit. Fördomsfritt betraktadt, skall nemligen gifcomannarättens upphörande icke en gång kunna rubba någonting väsendtligt i sjelfva familjelifvets verkliga förhållanden. Åtminstone är det min lika allvarliga som uppriktiga öfvertygelse, att det förtroende och den kärlek, som hittills utgjort de sammanhållande elementerna inom familjen, icke skola rubbas af giltomannarättens upphörande, utan äfven tortfarande, såsom förut, utöfva ett öfvervägande för att icke säga uteslutande inflytande i fråga om qvinnas val af make. Förtroendet och kärleken skola till och med blifva ännu högre och fullkomligare, då de sakna all annan maktfullkomlighet än den, som de låna ur sin egen renhet. Finnas likväl familjer, der detta ej blefve fallet, bevisade det endast att — förtroendet och kärleken öfvergifvit dem, om de ens någonsin funnits der. Men om man fördenskull i sådana hem verkligen behöfde en erkänd giftomannarätt, i hvilkens hand skulle man väl då nedlägga