Göteborgsposten – 2 februari 1860, sida 1

— Jag skall säga er det, herre, återtog han, helt säkert belåten med sin granskning. Ser ni läktaren der? Walter följde med blicken riktningen af den gamles finger. — Ni ser den, fortfor den gamle, men ni kan ej säga hvilka det är, som bruka sitta der, herr Henry vet det nog, han. Det är skolbarnens plats; många nu gråbåriga gubbar ha der för första gången hört det heliga ordet. Om ni går uppför trappan och noga betraktar ekpanelningen, så skall ni der finna en mängd namn och data mer eller mindre skickligt inskurna. Jag skulle kunna visa er flera af dessa samma namn på grafstenarne på kyrkogården. — Men i hvad gemenskap står detta med fremlingen? frågade Henry, som började bli lifligt intresserad af Martins ord. — Kanske nästan ingenting, ty det kunde nog, när allt kommer omkring, endast vara en ren slump eller nyfikenhet. Men jag skall säga er alltsammans. Fremlingen, om han är någon fremling, fick bakom kordörren reda på trappan till läktaren lika lätt som jag sjelf, fastän jag under min barndom brukade hvarje söndag gå uppför densamma; ty jag gick i Carrows skola ända till dess sir Williams farfar tog mig i sin tjenst. — Nåväl! utbrusto de båda unga männen.