Göteborgsposten – 1 februari 1860, sida 1

VV LL . tH— —Ä HH hÄ MHM— När sir William presenterade honom såsom El lens räddare, var det sällsamt att se de olika sät hvarpå man helsade honom. Öfversten sökte att synas tacksam; men han misslyckades, rösten förnekade orden. — Miss de Veres vänner, sade Miran, kunna ej för varmt uttrycka sina tacksägelser. Det skulle vara ett nöje för mig, att få bevisa denne unge man, huru högt värde jag sätter på den tjenst han gjort oss alla. Henry Ashton rodnade; den ton, hvarmed dessa ord yttrades, förolämpade honom och de båda rivalerna betraktade hvarandra under tystnad några ögonblick. — Herr Henry Ashton, inföll baroneten med serskild vigt på hvarje ord, skall med det snaraste inträda på den diplomatiska banan; om era förbindelser vid hofven och kabinetterna här i Europa sätta er i stånd att göra honom någon tjenst, så är jag öfvertygad om att han med tacksamhet skall emottaga ert anbud. Miran bet sig i läpparne utan att svara. Han hade gått för långt, och insåg tydligt att han åtminstone i sir Williams närvaro måste handla försigtigt. Denna anmärkning af den åldrade enslingen hade den dubbla fördelen att ställa Henry på en fot af jemlikhet med gästerna och låta Hinduen förstå, det hans rang och förmögenhet icke berättigade honom, att i England spela rollen af beskyddare.