Göteborgsposten – 30 januari 1860, sida 1

Ett förfärligt skeppsbrott. Ett amerikanskt skepp, Flora Temple, destineradt från Macao till Havanna med en laddning af Kulier (kinesiska arbetare), har gått förloradt på öppna sjön, 6 dagar efter att hafva lemnat Macao. Besättningen, bestående af 50 man, blef räddad, men samtliga Kulierna — 850 till antalet — omkommo. Vi meddela här en fullständig berättelse omden rysliga tilldragelsen. Flora Temple var ett fartyg af första ordningen. Det afseglade från Macao den 8 sistl. Oktober. Fyra dagar efter det man lemnat hamnen uppstod en skarp sydvestlig kultje med hög sjö. Man bergade segel, och ehuru vinden den 14 hade lagt sig, fortfor den att vara sydvestlig, och kaptenen (hvars namn var Johnson) vågade ej att segla vidare, han befarade nemligen, att en häftig ström kunde sätta fartyget i ostlig riktning mot ref, som funnos utsatta på kartan. Vid middagstiden syntes fartyget så långt aflägset från det farliga stället, att kaptenen ej drog i betänkande att kryssa till kl. 8 på aftonen. Ungefär kl. , 8 erfor kaptenen, på sin förfrågan, att utkiken ej hade annat än godt att förmäla. Han sände emellertid bort vakthafvande officern att noga undersöka ställningen. Knappt hade denne hunnit backsdäcket, förrän man upptäckte, att fartyget befann sig på ett mycket kort afstånd ifrån forskräckliga bränningar, hvilka man nu tydligen kunde se och som sträckte sig i en sådan riktning, att ett så långt fartyg som Flora Temple var, omöjligen kunde undvika dem. Ekuru råerna brassades och fartyget backade, stötte det dock emot, först lätt, och efteråt, flere gånger, med ett fruktansvärdt brak, under det bränningarne gingo högt utmed fartygets sidor. Stycken aft fartygets plankor och timmer flöto upp vid lastportssidan. Efter ytterligare några mycket svåra hugg, stod fartyget orörligt, starkt lutande åt ena sidan. Vattnet steg hastigt, och trängde snart in mellan däcket, der Kulierna befunno sig. Man fann, att det var omöjligt att rädda fartyget ur denna rysliga belägenhet. Medan detta föregick, tycktes en fruktan hafva bemäktigat sig besättningen, att Kulierna skulle resa sig och mörda alla ombord; denna fruktan steg till en sådan höjd, att kaptenen, som då likväl ännu ej hade för afsigt att öfvergifva fartyget, lät utsätta två båtar med en officer och fem man i hvardera, med order att hålla sig nära fartyget, så att man hade någon tillflykt i beredskap. Besättningen tycktes hafva förlorat allt mod, deras enda omsorg var att komma ifrån farryget, och hade ej kaptenen och några andra varit närvarande, skulle båtarne lagt ut, utan wtt vara försedda med några förnödenheter. Efterhand lösgjordes flere båtar, och slutligen voro endast 15 man af besättningen qvar ombord. Då den sista båten lemnade fartyget, åg detta redan mycket djupt. I dagbräckningen följande morgon synes farlyget ligga nästan orörligt och vattnet