Göteborgsposten – 30 januari 1860, sida 1

————— . . — — glädje, mitt barn, som var mig kärare än lifvet, arftagaren till mitt namn och min förmögenhet; hor har dömt mig till ett eländigt och ensligt lif, och när min dödstimma en gång slår, skall jag icke mera ega någon son som förljufvar och lindrar mina sista stunder. — Edra lidanden hafva isanning varit förfärliga, sade Henry; men ni eger dock en tröst qvar. Sir William betraktade houom med ett tviflande leende. — Den trösten, att edra qval varit oförtjenta, tillade den unge mannen. — Mitt arma barn! återtog enslingen, utan att fästa någon uppmärksamhet vid Henrys ord; han har lemnats i fremmande händer, beröfvad kärleken hos en far, som skulle omsorgsfullt vakat öfver den späda plantan, som skulle utbildat hans förstånd och bortryckt ur hans själ det ogräs, som passionerna utså i den bördigaste jordmån. En tanke, snabb som blixten, glänste i Henry Ashtons anlete; det ädla beslut, som han i detta ögonblick fattat, lyste i hans stora ögon. — Sir William! utbrast han, tillåt mig göra en fråga; jag skulle ej för något pris i verlden vilja belröfva er; men jag har ctt mäktigare skäl än nyfikenheten: har ni aldrig upptäckt något enda spår af er son ? — Aldrig. — Huru gammal är han?