Göteborgsposten – 30 januari 1860, sida 1

rarne gjort? Kara bror det är för illa, men var oss en räddande engel och hjelp oss för all del. Saken är helt enkel, vi ha kommit från en splendid middag hos grosshandlare X, vi råkade att gå så att vi förgingo oss litet mot dessa aktningsvärda herrar gardister vi erkänna det, allt tillfölje af ett lätt och an. genämt champagnerus, som kom oss att russ åstad i dimman, så att vi äro här, men v skola aldrig göra så mer. Det var ett skämt förstår bror. Nå, det blef ett öfverläggande vakten var rasande, löjtnanten måste göra sir pligt och man beslöt att skicka efter kommen danten. Under tiden slog man sig ned :i vaktrummet, tröstade sig, hoppades och väntade. Men ingen kommendant kom, han var händelsevis sjuk. Då måste saken anmälas för öfverkommendanten, rapport uppsattes och afskickades. Emellertid hade natten gått om och befrielsens timma kunde i lyckligasste fall icke inträffa förr än på morgonen. Öfverkommendanten infann sig slutligen, den efterlängtade, men det var icke slut med det. Nu hölls krigsråd, men öfverkommendanten visste sig icke råd, utan runkade på hufvudet och afgjorde slutligen att man skulle i sista instansen vända sig till den allrahögsta chefen, som säkerligen skulle låta nåd gå för rätt. Der talades om fästning, om skandal och några tårar runno i tysthet på de bleka kinderna. Det var ett elände. Högsta chefen tog saken i ötvervägande, fann den betänklig, men beviljade ändtlgen att den skulle få uppgöras i godo d. v. s. med pengar. Ack hvilken fröjd i hjertat, förenad med en liten sveda i plånboken. Herrarne tilldelade hela vakten en extra förplägning med femhundra riksdaler banko loch, för att ändock ha någon krigsära 1 behåll, hafva de sedan för sina vänner och bekanta gifvit en vink om att det var femtusen. Så släpptes då våra hjeltar och näpstes icke vidare. De två, som stannat i kuren, blefvo lyckligen kurerade för den rabies, som påkommit dem och alla återvände till sina hem, der man hållit på att anse dem för rymda och att inställa husets betalningar. Följden blef en slutlig middag för militärer på Phenix och folket sade si och så. En liten treflig berättelse, icke sannt? Ljnger jag, så ljuger styrman, sa Calle Wallin. Marcus Larsson har ånyo och på ett annat ställe exponerat sina taflor, sedan han måst utrymma det förra. Nu skola de ses i en ännu fördelaktigare dager än förut vid gas-sken. Med sina brinnande ångbåtar, fällor, m. m. tänker han riktigt brandskatta hufvudstaden. Men tänk om hela hans herrlighet till slut går upp i rök! H. M. Drottningen har visat sig med röda hattband, ett tecken att sorgens tid är slut och att man nu får klåda sig som man behasar och så att man behagar. H. M. Konungens helsotillstånd har omtalats på olika sätt, let lär i alla fall icke vara betänkligt. Må alltid väl! B. P.