Göteborgsposten – 30 januari 1860, sida 1

hos de vansinniga såsom en gnista från den gudom. liga elden, har uppbrännt mitt hjerta till aska, och den brinner ännu derinom. Bönen kan ej släcka den, icke heller förnuftet lindra qvalen. Vansinnet hai inlåtit sig i kamp mot förnuftet och blifvit öfvervun. net. Älskaren, som är skiljd från föremålet för sin kärlek, kan i frånvaron finna någon lättnad; i hans hjerta finnes ännu en grönskande vas, en plats för litvets glädje. Men, min Gud, hvilken glädje kan väl mildra, hvilken kylande bris insöfva de qval, som sönderslita ett älskande och förrådt hjerta? — Förlåt mig! sade Henry Ashton darrande och orolig öfver baronetens stigande häftighet — ty hans ögon lyste med en förfärande glans. Sir William tog den unge mannen i armen och förde eller snarare drog honom bort till andra ändan af galleriet, der porträttet af hans hustru och barn hängde. Han drog häftigt ifrån gardinen, som dolde detsamma och visade honom taflan, som föreställde en utomordentligt skön qvinna med ett barn i sina armar. — Ni ser här, sade han, bilden at allt hvad jag fordom egde, af allt hvad menniskorna beröfvat mig: hustru, barn, heder! Den maka, som jag så innerligt älskade, har öfvergifvit mig; hon har intryckt i min själ och på min panna stämpeln af en outplånlig skam; hon har gjort mig till ett allmänt åtlöje. För att kunna riktigt fullkomna min olycka, har hon beröfvat mig mitt barn, mitt hjertas stolthet och