Göteborgsposten – 30 januari 1860, sida 1

ee — ss oron er der borde för öfrigt icke behandla denna kärleksaffär, lemnade åt sig sjelfva i ett plenum eller i ett utskott, de skulle troligen allrabäst öfverlägga härom 1 sina penaters åsyn, vid inhemtandet af sina hustrurs och döttrars betänkanden. På herr Björck, Göteborgs representant, äro rikets samtlige tjenstemän kanhända en smula förargade, sedan han föreslagit en reduktion i deras vid sista riksdagen beviljade löneförhöjningar. Det är den skillnad mellan honom och dem, att han vill hushålla och att de vilja hålla hus samt en ännu oväsendtligare, att han sjelf afstår från den förmån, han i löneförhöjningsväg åtnjuter såsom ordförande i tullratten. Statens vinst är förmer än hr Björcks förlust, han vill så hafva det. Se det kan man kalla gentilt och honom för den siste athenaren. Nu skall jag tala om en liten historia, som dock är en verklig stor händelse, men i förtroende förstås, ty det är meningen att det skall vara tyst. Det är någonting som liknar ett drama eller en komedi, hvilket som helst. Scenen är Carl XIII:s torg, ett hus med grönt tak framstår i fonden. Man har der intagit en middag, som räckt till midnatt. Gaslyktorna kring bronskungen gifva endast ifrån sig deras minimisken. Nattväktaren i Jakob, den ende som förblifvit trogen mot den olycklige skorstenen af samma namn, har tagit sina tolf tutingar och förhåller sig tyst. Men hjeltarne, som utkomma från det der huset, hafva visst tagit sig ännu mer och äro ingalunda tysta. Deras namn stå icke på affischen, de spela icke heller egentligen några roller, de järo sig sjelfva, några glada, trefliga, jag kan just icke säga unga män, som nyss njutit fröjden af ett bättre julkalas så mycket som möjligt, men (som eljest i hvardagslag njuta rikedomens och anseendets lycka en gros. Å andra sidan kommer en patrull af andra gardet i sakta marsch, litet sömnig och utan minsta tanke på några revolter i vårt fredliga samhälle. Men har man sett på maken, de der herrarne — hvad taga de sig ill? De vågade att icke vika ur vägen för den beväpnade styrkan utan gingo på förmodigen emedan de fått det infallet att leka Turkar eller Zuaver, eller också ville göra några praktiskt filosofiska betraktelser öfver Stockholms försvar af ett borgaregarde i nödens stund. Emellertid ropar korporalen: halt, wer da? Det är icke bekant hvad som svarales, ej heller hur det gick till vid angreppet, vilka som utmärkte sig m. m., men inom en randvändning, o öde, voro våra hjeltar slagna och tagna till krigsfängar. Två insattes illsvidare i en närstående vaktkur under postens bevakning, de öfriga medtogos till högvakten. Inga underhandlingar, inga försäkingar eller handtryckningar hjelpte. Patrulen var sträng och förde de olyckliga snart nför den uppväckte jourhafvande löjtnantens sömniga ögon. Ack, hvilken händelse, det var då också bra eget! Löjtnanten igenkände lem, god dag bästa farbror, hvad fan ha her