Göteborgsposten – 30 januari 1860, sida 1

— Aderton år. Jag förföljde hans mor och hennes förförare till Rom. Kommen dit, omtöcknade febern, som rasade i mitt hjerta, äfven mitt förnuft, och flere veckor förrunno, utan att jag visste hvad som tilldrog sig omkring mig. När jag åter blef frisk, var det för sent; de båda trolösa, min hustru och min vän, hade undflytt den förolämpade mannens hämnd, och jag har sedan dess aldrig fått veta någonting, som kunnat leda mig i deras spår eller lära mig känna mitt förlorade barns öde! — Jag skall återfinna honom! utropade Henry bestämdt. Jag skall med kropp och själ hängifva mig åt detta företag. Jag har länge och ifrigt önskat mig ett mål, som kunde vara min oroliga själ värdigt att kämpa för; jag har nu ändtligen funnit ett sådant! Ja, sir William, ni skall ännu en gång här i lifvet omfamna den son ni begråter, om icke mitt företag öfverstiger en mans mod och ihärdighet ! Baroneten rodnade och bleknade ömsom, medan den unge mannen talade. — Hvilken belöning fordrar ni? sade han. — Hys ej någon så dålig tanka om mig, att ni kan tro mig vara i stånd att af en fars sg, ärta utpressa min lycka. — Ädle gosse! inföll den gamle enslingen. Hvad iro väl stolthet, rikedom, en föraktlig verlds fördomar mot dina dygder? Återgif mig min son, och om, såsom jag hoppas, Ellens hjerta icke är förändradt, skall min välsignelse ej saknas i eder lycka!