Göteborgsposten – 28 januari 1860, sida 1

I ——— —L AL Hr i följaktligen långt vidsträcktare i slutet af 1817 än i slutet af 1815, och i stället för att åt de i trångmål komna diskonternas aktieägare och borgenärer öfverlåta att bringa saken till konkurs, beslöto de till November 1817 sammankallade ständerna att låta styrelsen öfver riksgåldskontoret öfvertaga utredningen, med förbindelse att, på sätt särskildt stadgades, förnöja borgenärerna, hvarjemte ständerna sörjde för, att det belopp, hvarmed diskontrörelsen minskades, ersattes genom ett större, som från riksbanken utlemnades, dels såsom direkta lånebidrag till näringarne, dels genom anslag till allmänna arbetsföretag. Men diskontrorelsen koncentrerades i Stockholm, och klagan hördes öfver strypning. I de orter, der de fallna diskontverken varit etablerade, blef villervallan vid deras fall naturligtvis störst. I Malmö drog diskontverket i sitt fall med sig flera handlande, hvilka i sin ordning drogo med sig andra; och i Göteborg inträffade 2—19 Februari 1818 sjutton bankrutter (en urarfvagörelse inberäknad), med ett skuldbelopp, som lärer öfverstigit två och en half millioner riksdaler riksgäldsmynt). Om den förödelse, som då öfvergick Göteborgs näringar, hafva vi ojäfviga intyg. I femårsberättelsen för 1817— 1822 omtalade konungens befallningshafvande såsom den senaste och största olycka, som någonsin öfvergått staden, den, att i en tidpunkt, då dess invånare innehade ett kapital af icke mindre än 1,950,000 riksdaler riksgäldsmynt i Göta kanalbolagsaktier, författningen om diskontverkens upphörande och hastiga realiserande utkom, hvarigenom icke allenast omförmälda aktier kommo i största vanvärde, utan forcerade inbetalningar af diskontverkens utestående fordringar tillkommo; och äfven längre fram i samma berättelse finnes den tidpunkt omtalad, då genom diskontverkens indragande ett rörelsekapital, hvilket, om de förut nämnda kanalaktierna inräknades, säkerligen steg till sex millioner riksdaler riksgäldsmynt, i Göteborg rycktes från handeln och näringarna, då nära femhundrade bankrutter ökade villervallan och en mängd egendomar såldes på utmätningsauktioner för mindre, än tegelstenen, hvarmed husen blifvit bygda, kostat. -— Uppgiften om nära femhundrade bankrutter afsåg emedlertid ej blott Februari månad 1818, ej ens blott skräcktiden, Oktober 1817—Februari 1818, utan jemte denna tid äfven en längre följande. Med Februari månad 1818 hade nemligen den andra och sista af de kriser, eller det andra och sista af de våldsammaste momenten i den; med större eller mindre häftighet, tjuguåtta månader fortfarande kris, som föranleddes af 1810—1815 årens kreditmissbruk, nått sitt slut. — Till och med den i Mälardalen år 1818 inträffade missväxt föranledde ej någon kris, utan endast en kursstegring, den man förgäfves sökte hindra genom begagnande af 400,000 af ständerna för sådant ändamål till konungens disposition stälda piastrar, af hvilka 350,000 nyttjades såsom fond för en vexelREON