Göteborgsposten – 28 januari 1860, sida 1

alltför väl, att kunna ett enda ögonblick frukta, att han skall döma oss till evig skiljsmessa! De kommo slutligen öfverens om, att Henry skulle tala vid sir William Mowbray samma afton. Då det unga paret kom tillbaka till Carrow, ty förestående samtal hade egt rum under promenaden, frågade Henry den gamle Martin, som satt under den med murgröna betäckta portalen och betraktade solnedgången, hvar sir William befunne sig. — I porträttgalleriet, svarade den gamle leende. Han brukar gå dit en timme hvarje afton. — Huru skall jag få veta utgången af ert samtal? hviskade Ellen. Hennes älskare stod en stund stilla och öfverlade. Hans blick föll på en vacker kamelia, som hon bar på bröstet. — Gif mig denna blomma, sade han, och hans blickar bönföllo ännu mera vältaligt än hans ord. Den unga flickan gaf honom leende blomman. — Om sir Williams hjerta besvarar min förfråsan med ja, om vi kunna ega någon möjlig förhoppning om hans samtycke, skall jag skicka Martin till er med densamma; i annat fall, skall jag behålla len som en underpant af min trohet, tilldess vi en sång kunna få återse hvarandra. — Ja, herr Henry, svarade den gamle stallkneken, jag skall vänta ända till midnatt, om så behöfves. Tala ni med sir William. Ni kan aldrig finna