Göteborgsposten – 28 januari 1860, sida 1

hans niece, så skulle jag förakta mig sjelf, och änn mera, jag skulle gifva honom rättigheten att förakt: mig. Jag kan ej med svek och förställning besvar: den gästvänlighet, han visat mig, det intresse, hal hyser för mig. Det får ej ens finnas skuggan a en misstanke emellan min heder och hans tanka; om mig. Ni blir väl icke ond på mig, Ellen? — Bli ond på er? utbrast den unga flickan be undrande sin älskares ädla och manliga beslut. Hen ry, jag kan icke beskrifva för er, huru mycket kä rare ni genom detta beslut blifver för mitt hjerta, ty det förverkligar allt hvad jag väntat mig af eder he derskänsla och ert goda hjerta. Jag skulle illa kän na min onkels karakter, om jag kunde tro, att har skulle förblifva döf för sitt hjertas röst, hvilken jag är öfvertygad om skall tala till förmån för er. — Om vår kärlek misshagar honom, om våra för. hoppningar skulle gäckas! utropade den unge man: nen; och när jag betänker, huru olika vår samhällsställning är, då vågar jag knappast smickra mitt allt: för lättrogna hjerta med en svag glimt af hopp. — Vi skola vänta, sade Ellen och lade sin hand sakta på Henrys arm, och vi kunna vänta med destc större tålamod, som vi handla rätt. Det kan väl vara möjligt, att min onkel fordrar det vi skola underkasta oss tidens och till och med frånvarons pröfning, för att öfvertyga sig om, att vår kärlek är upprikig och fast. Om så skulle ske, vilja vi tåligt underkasta oss hans önskan; men jag känner honom