Göteborgsposten – 26 januari 1860, sida 1

BT VEN HllIBatollld, NOS J. JONanNnsson, I T. Nilsson, snedt emot Kusttorget; å hvilka samt GÖTEBORG, D, F, B( de blifva den enda sedelutgifvande bank hela landet; men man lärer ej komma dett: mål särdeles nära, så länge man hufvudsakli gen stödjer sig på den ohållbara satsen, at bankens nuvarande grundfond, 15 millione rdr rmt, är tillräcklig för att medgifva en si obegränsad sedelutgifning. Herrar J. 4. G. och S.A. H. våga påstå at Sveriges närvarande ekonomiska ställning äl i mer än ett hänseende betänklig. I fråge om skuldsättningen och inteckningarna reso. nerar H. T. på följande sätt: Skall det på Jordbruk, industri eller handel nedlagda arbetet blifva lönande, måste ett rörelsekapital finnas. Detta beredes derigenom att den ene lånar af den andre hans besparade öfverflöd och derföre erlägger ränta. En sådan stillning att ingen har någon skuld, emedan ingen har något öfverflödigt kapital att utlåna, är derföre på intet vis att eftersträfva. — Ett utveckladt kreditsystem i ett land visar också endast att förmögenhelen är stor och fördelad på många händer. Lättsinnig skuldsättning kan ej öfverallt förekommas; men den korrigeras derigenom att långifvaren icke försträcker medel åt den som saknar tillgångar att betala sina skulder. När detta korrektiv visar sig overksamt, följa bankrutter och konkurser, hvilka dock endast undantagsvis förekomma och tjena till en nyttig varning för framtiden. — Alla dessa satser äro onekligen hvar för sig sanna, när de tagas i all sin allmänhet, och då man ser sakerna i stort. Vi tro ock att ingen kan bestrida riktigheten af den derur dragna slutsatsen att alla bemödanden att med mer eller mindre prohibitiva lagar förekomma kreditens missbruk inom ett land äro onyttiga och genom det band de lägga på den fria utveckligen bestämdt skadliga; äfvensom att ett tillfälligt ekonomiskt betryck måste hafva en öfvergång och icke kan ge anledning till misströstan i afseende på framtiden, skulle ställningen ock vara ännu mer förtviflad än den någonsin varit i vårt land. Men hvad skall man tänka om lessa premissers riktighet då H.T. derur lragit den slutsatsen, att då beloppet af ineckningar i fast egendom stigit från 300 till 500 millioner rdr, så är detta ett ojäfaktigt ecken att vär nationalförmögenhet stigit i ännu vögre grad. Förhållandet kan icke vara sålant, det måste en hvar känna; att många gendomar blifvit intecknade vida utöfver erkliga värdet, bevisar redan i och för sig 0iktigheten af H.-T:s påstående att hvarje ineckning antyder en motsvarande tillökning i ationalförmögenheten. Huru ofta är det icke ust en liden stor förlust som föranledt inecknande af förut ograverad egendom. Hvad liv nu följden? Den som icke anser H.-T:s örfattare kunna vara nog enfaldig, att mot ett och vilja draga en falsk slutledning, eler nog oärlig att mot bättre vetande framtälla en dylik såsom riktig, har då ingen anan utväg än att kasta hela skulden på prenisserna, och måste rotfästas i den föreställingen att dessa vackra satser, som höra till