Göteborgsposten – 26 januari 1860, sida 1

Khanen ristade på hufvudet med nedslagen mine — Hvad! fortfor hans herre föraktligt, kansk ni vill söka ingifva mig fruktan för er byhjelte: Jag trodde att ni åtminstone skulle känna mig bättre. — Det är ej ert mod jag betviflar. — Hvad då? fråga Miran högdraget. — Er lycka. Er kratt och er styrka liknar de förfärliga väderilarne i ert fosterland, dessa förfärliIga orkaner, hvilka splittra klipporna och bortsopa dalgångarne; allt gifver vika för dem under deras korta tillvaro. Ilan liknar det outtröttliga tålamodet, som återställer, hvad stormen förödt. Indiens historia undervisar oss om skilnaden mellan den saxiska och den inhemska racen. Hinduen betraktade honom i tysthet några ögonblick. Det var första gången som khanen, denne renegat, vågade motsäga icke allenast hans vilja, utan äfven den minsta af hans nycker — och han kunde ej fatta orsaken. Plötsligen ihågkom han den ifver khanen visat, att man ej skulle yppa hans kännedom i det engelska språket, och en sällsam misstanke uppsteg i hans själ. — Är han af din slägt? frågade han. — Hvarken af mitt namn eller min slägt, svarade khanen utan ringaste tecken till förvirring eller tvekan. Om han det vore, Miran, så skulle jag, oaktadt den tillgifvenhet jag hyser för er, oaktadt er afidne faders minne, ändok finna utvägar att undan-! lraga honom ert hat. Men jag nöjer mig med att