Göteborgsposten – 25 januari 1860, sida 1

— Bah! sade den unge mannen, då han genom ögnade dessa rader; det är någon dum spefogel, som vill roa sig åt min oerfarenhet. Jag går ickel! Oaktadt detta beslut började han vid baltimmans annalkande öfvertänka, att han aldrig sett någon mask. rad, att det skulle bli ett stort nöje för Joe Beans och att han sjelf skulle derstädes kunna tillbringa en glad timme. Han lät derföre hemta tvenne dominos hos Fentum och kom till teatern endast några minuter före det utsatta klockslaget. Joe var förtjust. År 1817 var det någonting för en bonde att få se London. Han var vid sin återkomst för ett helt års tid byns orakel der hemma och bibehöll hela sitt lif igenom ett visst anseende. Henry sjelf fann nästan mot sin vilja nöje i detta omyexlande skådespel. Maskradbalerna hade då ännu icke urartat till den grad som i våra dagar; de besöktes af personer af rang. Det var en känd sak, att konungen sjelf stundom bevistade desamma incognito. Vår hjelte och hans följeslagare hade icke gjort mer än två slag genom salen, då en hand lades på Henrys skuldra. Han vände sig om och såg bredvid sig en reslig karlgestalt insvept i en domino och med ansigtet betäckt af en mask. — Ni tager fel, sade han. — Nej det gör jag icke, Henr Ashton! genmyälte den okända. Skicka bort er kamrat . . . jag måste tala med er.