Göteborgsposten – 24 januari 1860, sida 1

nn AR Henry gjorde ett jakande tecken. — Ack! återtog hans följeslagare, det är ju ett riktigt bedröfligt ställe! Jag väntade mig skola få se mera guld, än jag skulle kunna bära, och här finnes ju ingenting annat än smuts och spindelväf. Kontoristen hade emellertid kommit utanför skranket, genom hvilket årligen passerade så ofantliga summor, och frågade artigt, hvad som förskaffade honom nöjet af herrarnes besök. — Nöjet? upprepade Joe sakta med ett groft leende, den är ett nöt, som kan kalla detta för nöje! Den hederlige bonddrängens gapskratt gaf återskall genom den gamla byggnaden och de andra kontoristerna böjde sina hufvuden med lugn förvåning. Den som kunde taga sig en dylik frihet hos sir James, han måste åtminstone ega en million sterling. — Tyst! hviskade Henry, som vid första ögonblicket såg, att hans följeslagares glädtighet ej var på sin plats; ty kontoristens ansigte var ytterst allvarsamt. — Det är bra, herr Harry, sade Joe; det är bra! — Skulle jag kunna få tala med sir James? frågade vår hjelte. — Med sir James? upprepade kontoristen förvånad. — Ja, detta är ju hans kontor. — Ja... det vill säga . . . Men husets chef är ej alltid synlig för fremlingar. Herr Snapgull, tillade kontoristen vändande sig till äldste kamraten