Göteborgsposten – 20 januari 1860, sida 1

som ett system utan såsom strödda tankar, föranledda af iaktagelser, som jag gjort under denna tids begge stora krig, nemligen det orientaliska kriget och det sista italienska fälttåget. Vi se vid dessa tillfällen Europas fyra mäktigaste nationer och dessutom tvenne makter af andra ordningen utveckla i striden sina militära resurser efter en fyratioårig fred. Visserligen hade hvar och en af dessa nationer fört ett eller flera krig under denna långa fredsperiod, nemligen England i Indien, Frankrike 1 Algier, Ryssland i Kaukasus, mot Turkiet, Persien och i Ungern, och Österrike mot Piemont och Ungern; men i alla dessa fall var styrkan hos de båda stridande så ojemn, att man icke derigenom kan komma till någon jemförelse mellan de olika ländernas organisationer samt deras förtjenster och fel, ty härom kan man endast döma under en kamp mellan stater som äro mera jemnlika. Resultatet af jemförelsen visade sig redan deri, att innan kriget på Krim var förbi, kommissarier blefvo sända från England för att efterforska orsakerna till de olyckor, som timat, och att hela landet började varmt intressera sig för militär-organisation. Straxt efter orientaliska krigets slut utnämnde åfven Kejsaren af Ryssland en militärkommission för att undersöka missbruken och den dåliga förvaltningen i armeen; och i följd häraf blefvo nästan alla de förnämsta officerar ne afsatta, eller föllo åtminstone i onåd. Och nu några månader efter det Italienska fälttåget se vi Österrike sysselsati med en grundlig reorganisation af dess arme som sträcker sig ända till uniformerna. Sålunda ha tre af de fyra stormakterna funnit att deras armeer icke motsvara förväntningarne första gången de skulle visa hvad de förmådde i fält. Den enda makt, som höll profvet vid begge dessa tillfällen och det under fullkomligt olika förhållanden, var Frankrike; dess organisation visade sig förtrafflig såväl under en långvarig belägring som sedermera under ett kort och lysande fälttåg. Under begge dessa krig förekommo nästan alla de pröfningar, för hvilka en arme kan vara utsatt, neml. kamperande i en sträng vinter på en ogästvänlig strand, der man utsättes för alla möjliga försakelser, forcerade marscher under Italiens sol, besväret att gräfva loöpgrafvar och lägga vägar, lysande anfall och hårdnackadt försvar. Och genom alla dessa pröfningar gick franska armeen så, att den slutligen hembar segren. Med sådana fakta för ögonen och med ett sådant exempel framför oss, böra vi först fråga oss hvaraf kommer den franska organisationens öfverlägsenhet. Jag will försöka att framställa min tanka härom. När det stora europeiska kriget slöts 1815, lade segrarne, både de stora och de små, sig ned att hvila på sina lagrar, glada i medvetandet af sin öfverlägsenhet och trygga i den föreställningen att hafva erhållit den yppersta militära organisation i verlden; de hade slagit den moderna europeiska eröfrarens legioner, och nu ansågo de sig icke behöfva