Göteborgsposten – 20 januari 1860, sida 1

att utstå hvarje försakelse, att bekämpa hvarje fara för lyckan att kunna eröfra Ellen; men den sorgliga utsigten att efter flere års frånvaro vid siu återkomst finna sig glömd, kom hans beslut att svigta. — Det är eget, sade han till sig sjelf, att vi just i afton talat så mycket om Indien. Efter åtskilliga olika beslut, lika fort öfvergifna som fattade, bestämde miss de Veres älskare sig för att följande morgon besöka sir William Mowbray. Han hyste hög tanka om baronetens vishet och råd, och han insåg dessutom, att Ellen, vid underrättelsen om att han antagit det gjorda förslaget, genom sitt uppförande skulle lägga i dagen hvilka känslor hon hyste för honom. — Om det är sannt, hvad mitt hjerta hviskar, tänkte han; om jag verkligen är älskad af den enda varelse, som förmår göra mig lycklig, då kunna alla min fars löften förverkligas, mina sträfvanden och förhoppningar skola då ha ett mål. Om icke (och denna tanke isade plötsligt hans blod), då ärjag mer än någonsin i behof af faror och retelser, för att kunna kämpa mot bitterheten i mitt olyckliga öde I bådadera fallen tror jag mig böra resa till Indien. . Efter att ha tillbringat en sömnlös natt steg Hen. ry Ashton bittida upp. Förpaktaren och hans hustrt läto ännu icke höra utaf sig. Han fruktade, det har skulle gifva vika för deras öfvertalanden. Han skyn dade ned till stallet och började sadla sin häst. Har