Göteborgsposten – 20 januari 1860, sida 1

— Min Gud! utropade han och släppte med en smärtsam suck brefvet ur händerna, är det väl möjligt att den, som skrifvit dessa rader, kan vara min far ? Han läste åter igenom brefvet och fästade sig uppmärksamt vid hvarje fras, utan att dock deri finna något som tillfredsställde hans bjerta. Man lofvade kanske för mycket i afseende på hans framkomst här i verlden, men i afseende på ens fars tillgifvenhet intet. Oaktadt sin naturliga fasthet, gret lik väl den unge mannen och kom inom sig till en sorglig öfvertygelse. — Man skulle kunna tro, mumlade han, att min far vill på något sätt begagna sig utaf mig och att det är derföre som han ber mig resa till Indien. men icke för att skänka mig sin kärlek och sin välsignelse. I detta förnuftsslut låg mera sanning, än han trodde. Brefvet upprörde honom dock lifligt, ty han kun. de ej dölja för sig sjelf, att han var ärelysten och att han länge i hemlighet suckat öfver den ringhet hvartill ödet tycktes ha bestämt honom. Han tänkte ömsom på att antaga denna sena inbjudning, ömsom att afslå den. Ellens bild samt hoppet om att er: hålla ett namn och en samhällsställning, som voro hen: ne värdiga, inställde sig för hans inbillning. On han kunnat tro, att den böjelse, som brann i han: hjerta, var besvarad, så skulle han kännt sig i stånd