Göteborgsposten – 20 januari 1860, sida 1

WT — AAA folken, uppkom eller, rättare sagdt, återkom nationalbeväpningens id, hvilken för årtusenden tillbaka varit gällande hos nästan alla celtiska och germaniska folkslag. Man lärde sig att inse vådorna af de stående härarna, ilhy att de ej blott iståndsätta furstarna att följa ingifvelserna af en för folkets sanna intressen skadlig eröfringslystnad, utan äfven kunna utgöra mäktiga verktyg för deras stämplingar mot folkfriheten. Hvad som i lika hög, om icke i ännu högre grad i våra dagar talar för en reform i denna riktning af nationalförsvaret, är den omständigheten att efter den utveckling, hvartill det europeiska statssystemet hunnit under de sistörflutna fyrtio åren, den isolering af de särskilta staterna, som fordom skyddade de mindre staternas sjelfständighet, kan sägas ha upphört. Ett femmannaråd, bestående af stormakternas suveräner, gör anspråk på att godtyckligt få afgöra det ofriga Europas öde. Det predikas nu öppet ati de mindre staternas säkerhet är beroende på stormakternas ömsesidiga afundsjuka — ett ganska bräckligt stöd. Att söka genom stora stående härar betrygga sin sjelfständighet och imponera på dessa jättestater har visat sig vara ett lika ruinerande som otillförlitligt system, då deremot folkbeväpningen i den lilla af mäktiga och eröfringslystna grannar omgilna bergarepubliken Schweitz ådagalagt på det mest öfvertygande sätt hvad den förmår. Då till och med det mäktiga England ansett sig nödsakadt att adoptera den för att betrygga sig mot en befarad invasion, så tyckes allt tala för dess behöflighet för vårt fosterland, som är alltjemt hotadt af en öfvermäktig och efter universalvälde fikande granne, och som redan nu endast genom de mest kännbara försakelser och uppoffringar kan uppfylla den fjerde hufvudtitelns med hvarje riksdag växande anspråk. Under sådana förhållanden måste hvarje fosterlandsvän, som icke är ohjelpligt fången 1 gamla fordomars nät af alt hjerta önska framgång åt hvarje förslag, som afser att bringa den ifrågavarande reformen från de fromma önskningarnes gebiet in på verklighetens, i synnerhet då detta är så enkelt, så praktiskt utförbart och relativt till sakens vigt så föga kostsamt som det af hr Montgommery framställda om militärlärares tillsättande vid rikets samtliga läroverk och umniverstiteter. Motionären föreslår att en utmärkt korporal skulle undervisa inom folkskolan, vid pedagogierna en skicklig underofficer, vid gymnasierna en lika beskaffad subalternofficer och inom universiteterna en kapten eller regementsofficer från närmast belägna regemente eller korps. Vid sistnämnde läroverk borde tillika undervisning i de nödvändigaste teoretiska krigsvetenskaper meddelas åt studerande, som hade håg och lust att dem inhämta. Genom en sålunda så tidigt som möjligt börjad och sedan alltjemt fortsatt undervisning i krigareyrket skulle de militära anlag som, enligt hvad allmänt påstås, utmärka den