Göteborgsposten – 19 januari 1860, sida 1

ANAR RA RR dygder? Den moral, som grundar sig på den s. k. militäriska hederskänslan, är också i många fall af den otillförlitliga och tvetydiga beskaffenhet, att man icke kan annat än önska, att den så snart som möjligt skall lemna rum för en sundare uppfattning af hvad som är rätt och orätt och glädja sig öfver den början härtill, som redan låter sig förnimma. Det har endast allt för mycket visat sig att uppfostringsanstalten på Carlberg är egnad att alstra och underhålla en dylik förvänd och lyckligtvis föråldrad verldsåskådning samt en kastanda, infor hvilken de icke uniformerade medborgarne förekomma nära nog som halfmenniskor. Men icke nog härmed. Denna inrättning lider äfven af tvenne andra kräftskador, som icke styrelsens allvarligaste bemödanden lyckats utrota. Den ena af dessa är penalismen, den andra osedligheten. Upprörande exempel derpå ha gång efter annan kommit till allmänhetens kännedom och till och med genom tidningspressen blifvit bekantgjorda för hela landet. De ha sålunda icke kunnat undgå att väcka oro och allvarliga bekymmer i många ömma föräldrahjertan. Här är icke rätta stället att framhålla det djnpt förderfliga i den sednare af dessa begga kräftskador, eller beklaga det olyckliga i det öfverseende, att icke säga medhåll, som den så ofta får åtnjuta. Men hvad penalismen beträffar, så kunna vi ej afhålla oss från att fästa uppmärksamheten på det skadliga inflytande det utöfvar på ynglingarnes sinnelag och tänkesätt. Det slafviska beroende, hvari de yngre kadetterna hållas af de äldre, och de orättvisa, godtyckliga och nesliga straff, hvarigenom de sednare unga matadorerna söka att upprätthålla den kära respekten, måste verka demoraliserande och brutaliserande både på förtryckarne och de förtyckte. De förras hjertan förhärdas allt mer och mer, och den hårdhet att icke säga grymhet, hvarmed de bemött yngre och -svagare kamrater, går längre ram igen i det sätt, hvarpå de behandla de soldater, som ställas under deras befäl. De yngre längta blott efter den tid, då slafveriet ipphör och de i sin ordning få spela tyranner. Och så utbildas efter konstens alla regor dessa officerare, som förfäkta prygelstrafets nödvändighet för den svenska armån. För dessa missförhållanden böra ej styelsen och lärarne på Carlberg uppbära skullen. Hade detta varit händelsen, skulle det onda kunnat afhjelpas genom mindre än krigsskademiens upphäfvande eller reorganisation. Nu deremet tyckas dessa radikala botemedel vara de enda tillförlitliga. Om reorganisatioren utfördes i enlighet med hr Montgommerys örslag, skulle de fördelar kunna vinnas, utt de för den militära banan ämnade gossara i de allraflesta fall fortfarande fingo åtnjuta familjelifvets förädlande inflytelse, att le, genom att tillsammans med blifvande civilister inhämta humanistisk bildning, skulle det längsta bevaras för kastfördomar och vildas till tänkande män och medborgare, nnan den militära disciplinens tvångströja på