Göteborgsposten – 19 januari 1860, sida 1

helsans blommor vanhgen trifdes så gerna, var mycket blekt. Den gamle landtbrukaren satt vid bordet med ögonen oaflåtligt fästade på ett bref. Henry som var vittne till allt detta genom den öppna köksdörren, såg den gamle nu aftaga sina glasögon, för att torka glasen, sem fördunklats af tårarne. — Se der, Harry, hviskade Joc Beans, det är som jag sagt . . . Hvad kan man väl skrifva för något så långt ifrån, som kan göra hederligt folk alldeles olyckliga? Joe drog sig tillbaka på ett teeken af Henry. — Onkel, sade Henry i det han inträdde i stugan, som äfven brukades till kök, hvad står på? Vid ljudet af denna röst sprang mor hastigt upp och slog häftigt sina armar kring fostersonens hals. — Harry! sade hon snyftande, du skall ej lemna oss. Vi ha visserligen ej gifvit dig lifvet, men gubben min har ju varit en far för dig, och jag vet fullkomligt med mig sjelf, tillade hon i ett nytt utbrott af smärta, att mitt gamla hjerta älskat dig som en mors. — Lemna er! utbrast nevön. Hvad kan ha föranledt en sådan tanke? hvarföre skulle jag lemna er? — Ack... Indien är ett herrligt land, rikt på guld, säger man; men du skall aldrig der finna någon, som ilskar dig mera än far och jag! . . . Och hvad penningarne angår, så tillhöra ju farmen och dess af