Göteborgsposten – 19 januari 1860, sida 1

het med det å Marieberg, men uteslutande för dem, som ämna inträda i kavalleri-, infanterieller sjöofficerskorpsen. Det vilkor, hvarmed mutionären förknippar detta förslag, är dock af ännu större vigt, än detta sjelft, och han tyckes erkänna det, då han kallar det för metionens hufvuid. Han föreslår neml. att vid alla skolor, gymnasier och universiteter militärlärare skola tillsättas: i de lägre läroverken, i folkskolor och pedagogier för gymnastik, bajonettfäktning, marsch och handgreppen, vid gymnasierna tillika i målskjutning, kompanioch bataljonsmanövrer genom stångexercis, om antalet ej medgifver annat. Denna elementära undervisning i krigaryrket skulle förbereda de unga officersämnena för Carlberg, der kursen skulle kunna genomgås på ett par år, och den skulle, hvilket är ännu vigtigare, möjliggöra den folkbeväpning, som är föremålet för så många fosterlandsvänners lifligaste önskningar och som, efter hvad vi hoppas, en dag skall bilda kärnan-i nationalförsvaret. Att den vid Carlberg inhämtade bildningen måste i de allraflesta fall blifva ytlig och ofullständig, icke blott i följd af studiernas splittring mellan tvenne skilda kunskapsgrenar och alla derunder lydande ämnen, utan äfven i följd af andra omständigheter, som äro oskiljaktligen förbundna med en så heskaffad uppfostringsanstalt, är så ofta och på ett så öfvertygande sätt bevisadt, att vi ej här vilja spilla många ord derpå. Om än de unga herrarne Printzenschölds militäriska bildning till fullo motsvarar den föreställning deras lycklige fader gör sig derom, så betyder detta ingenting i sak. En svala — två svalor, borde vi ha sagt, göra ingen sommar, och dessa lofvande generalsämnen i all ära, torde det utan öfverdrift kunna påstås att de officerare, som bildats vid de civila läroverken och universiteterna, ingalunda i kunskaper och milijärisk duglighet stå efter dem, som utgått från Carlberg. Visserligen tyckas de, som makten hafva, uppfatta saken annorlunda, då dessa sednare esomoftast gynnas på de förras bekostnad vid militära embetens bortgifvande, men det är möjligt att högsta vederbörande härvid snarare låta bestämma sig af sitt förroende för den sprit de corps och den s.k. goda anda, som förutsättes herrska bland lem, som framlefvat under militärisk disciplin le år, då sinnet är böjligast och mottagligast för intryck. Om emellertid dessa egenskaper verkligen förtjena att uppskattas så högt, är en annan fråga. Den gyllene nimbus, som så länge omgifvit dem, är på god väg att skingras, och man börjar fråga sig på fullt ulvar: bör en officer hafva någon annan norm ör sitt handlingssätt än Guds Ord, samvetets öst, civillagen och krigsartiklarne? Kunna sänslor och handlingar, som anstå menniskan ;ch med borgaren, vanhedra officeren? Bör uniormen qväfva kärleken för friheten och fälerneslandets politiska och sociala framåtskrilanden, och bör den blinda lydnaden och de versonliga åsigternas underordnande under ans förmäns räknas bland krigarens kardinal— VTT TESS