Göteborgsposten – 19 januari 1860, sida 1

en artig bugning till sin värd från gårdagen, att ni lord, har tärningarne? Lord Yarmouth tog upp dem ur fickan. Miran sade några ord på indiska till khanen, som endast svarade med ett leende. Han tog tärningarne och sällskapet gick ånyo ut i galleriet. Den unge hinduern, som vanligen uppdrogs att hålla boukan vid eld, befalltes fram. Utan den ringaste tvekan ställde han sig framför pistolmynningen, med armen utsträckt, samt en af de olycksaliga tärningarne mellan pekfingret och tummen. Ilans herre skjöt tre skott och för hvarje skott krossades en af tärningarne. Gästerna visste ej, hvad de skulle beundra mest, herrens skicklighet eller tjenarens oförskräckhet. — Öfverste, jag hoppas att ni anser er ha tappat? sade Miran. -— Fullkomligt, genmälte spelaren, som ej kunde annåät än inom sig beundra den fina takt, hvarmed Hinduen dragit honom ur sin brydsamma belägenhet, och jag återlemnar er härmed den summa, som Jag vann i går. Med dessa ord lemnade han Miran en bundt banknoter, frukten af hans bedrägeri. Hinduen nödgades emottaga dem, tastän han ansåg dem smutsade af skurkens vidröring. Gästerna aflägsnade sig, den ene efter den andre. Mowbray stod qvar till sist. — Öfverste, sade Begums son och kastade sed