Göteborgsposten – 18 januari 1860, sida 1

ger hans. Hinduen log; han läste i öfverstens ögon en misslyckad kalkyl. — Nu sitter kortet der, sade kapten Herbert, som fästat kortet och nu drog sig tillbaka på ett visst afstånd från skjutmålet. Utan att byta om händer, höjde Miran helt vårdslöst pistolen och skjöt. Härvid afbröt han ej en anmärkning som han i samma ögonblick gjorde; han slutade den, utan att ens se efter om han träffat, så säker var han på sin sak. De unga männen, som tagit plats i andra ändan af galleriet, gåfvo nu med höga bifallsrop tillkänna sin beundran. Kulan hade för sjunde gången genomborrat ässet. -— Det är utomordentligt! sade kapten Herbert och lemnade kortet åt sin onkel. Jag skulle vara högst bekymrad, tillade han leende, vänd åt den skicklige skytten, om jag finge en tvist med er. — Hvarföre det? — Derföre, svarade generalen i sin nevös ställe, derföre att en tvist här i England brukar slutas med en duell. — Jag ogillar duellen, sade Miran allvarsamt. — Javisst, tillade Yarmouth, det är oriktigt ur moralisk synpunkt; men seder och bruk . . . vi äro alla slafvar deraf. Derföre att vi vilja vara det. För min del, skul