Göteborgsposten – 18 januari 1860, sida 1

ben bland deras, hvilkas historia han har skrifvit och hvilkas karakterer han så mästerligt skildrat. Vi kunna icke tänka oss någon hedersbetygelse, som skulle bättre öfverensstämma med de känslor han sjelf hyste. Addison, invid hvilkens monument Lord Macaulay nu ligger, skref en gång öfver detta tempel i denna vältalga och rörande stil, som är känd allestädes der engelska språket läses. Det var alldeles i sin ordning att han, när hans tur kom, lades att hvila på detta ställe, som han bidragit att helga genom sitt snille. Detta kan äfven sägas om Macaulay. I sina skrifter häntyder han ofta på denna engelsmännens ärofulla begrafningsplats i ordalag, som visa huru djupt intryck detta slags nationella kanonisation hade gjort på hans känslor och hans fantasi. I går samlades de, hvilkas omdöme han värderade högst, att hembiära honom den gård, som han betraktat såsom den högsta jordiska ära. Gårdagens begrafningshögtidlighet hade måhända icke varit så rörande, om dödsfallet inträffat under parlamentets session och om den lagstiftande forsamlingen beslutat sig för ån offentlig begrafning. Enligt det engelska folkets åsigter och bruk, böra offentliga begrafningar endast mycket sällan komma ifråga, såsom t. ex. vid en monarks död eller vid någon mycket utmärkt medborgares, såsom Pitts, Nelsons eller Wellingtons. Lord Macaulay var visserligen en offentlig man, d. v. s. han hade innehaft höga statsembeten och en plats i kabinettet. Men det är såsom författare han egentligen skall ihågkommas, och då detta är förhålländet hade frivilliga hedersbetygelser af andra författare varit mera passande för detta tillfälle än en procession af båda husens samtliga medlemmar eller upptagandet af begrafningskostnaderna i statens utgiftsböcker. Lord Macaulays bårtäcke upp. bars emellertid af lordkanslern och af underhusets talman (speaker), hvilka kunde anses såsom representanter för de begge hus, hvaruti de presidera. För öfrigt var begrafningen i alla hänseenden en enskilt. De närvarande bestodo af utmärkta män, som beundrade den aflidnes snille och öfverensstämde med honom i åsigter. Det är med tillfredsställelse man här sett huru hedersbetygelser kunna visas i vårt land på ett enkelt och dock vördnadsbjudande sätt. Begrafningsprocessionen var ytterst enkel — en likvagn, tre eller fyra sorgvagnar och derefter tomma vagnar för de personer som önskade ådagalägga sin vörd: nad på det sätt som bruket helgat. Icke det ringaste af den sorgeståt som vi bruka se vid stora mäns begrafningar förmärktes i går Lord Macaulay fördes till sitt hvilorum som en enskilt medborgare, och som enskilta medborgare bevittnade hans vänner under djup och innerlig sorg huru hans stoft sänktes : jorden. De måste ovilkorligen sörja både för den dödes och för hans fosterlands skull. Vi skola aldrig få veta huru mycket vi förlorat ge nom denne rikt begåfvade mans död. Det är rr rr Rn RR RE RR