Göteborgsposten – 17 januari 1860, sida 2

deles hänförts af den eller den höga karakteren ur historiens område, den eller den skapelsen af en skalds fantasi. Med ett sinne öppet för det sköna i konsten, ha de tjusats af ett eller annat ställe, som öfverflödar af lyriska skönheter eller utgör hufvudpunkten i framställandet af någon hänförande karakter. De betänka ej hvilka och huru många uppgifter skådespelaren har att lösa. Han får ej allenast vara t. ex. en Wilhelm Tell, en Essex, en Wallenstein i dessas stora ögonblick, då de gifvaen vändpunkt åt ett land och innästa ett nytt blad i verldshistorien. Han måste äfven vara dessa höga hjeltar eller statsmän i det lilla; visserligen heter det, att ingen är stor i sin kammartjenares ögon, men skådespelaren är just stor, då i hans uppträdande icke finnes något, som stör illusionen. Det beror mera än hvad man allmänligen tror på huru han för sina händer, sitt hufvud, huru han begagnar sina ögon, huru han ler, kortligen allt detta, som tillhör endast menniskan utan afseende på hennes samfundsställning. Vi veta t. ex. huru den stora skådespelerskan fru Heiberg i Köpenhamn skördat en af sina triumfer för det sätt, hvarpå hon i en pjes söndergnuggade ett bref. Intet bör föraktas. Det är ej nog, att ha satt sig in i sakens anda, man måste äfven känna dess yttre. Man är på scenen ej allenast själ, utan äfven kropp, och häri ligger just det som sätter den dramatiska konsten högst bland allt på det skönas område. I allmänhet gäller inom teatern samma regel som inom det hvardagliga lifvet: man måste krypa, innan man kan gå, ingen fogel flyger fullfjädrad ur ägget. Detta med atseende på det vanskliga för en debutant att genast börja med det stora Naturligtvis finnas undantag. Men dessa äro blott få. Utomordentliga genier, såsom en Kean, en Talma och en Hoedt, födas ej hvarje dag. Narcisse Rameau är, såsom författaren sjelt säger sig ha tänkt honom, en af dessa halft vansinniga stackare, som smyga sig gisslande med dårens slughet genom menniskohoparne, hvilka de utskratta, öfvertygade såsom alla, de der lidit mycket, att de sjelfva stå högst. Hr Lichtenberg hade ej uppfattat rollen så. Hans entrå i första akten är ej denne halft vansinniges, i hvars själ tidsandan ligger bitvis afspeglad, då hans eget inre sjelft är söndrigt; han är mera en lärd, som visserligen uppträder något fantastiskt, men dock ej alltid visar, huru i sin innersta grund hans förstånd och själ är krossad af lidandet och huru hans hjerna är slickad af vansinnets tunga. I de scener, der hr Lichtenberg får utrycka en mildare själsrörelse, der han öfverlemnar sig åt ljufvare drömmar och återupplefver i sitt: fordna, nu sköflade hem, der är hans spel godt, såsom t. ex. i Pagoden, dock med ofvanstående anmärkning om bristen att begagna de små resurser, som äro lika oundgängliga för skådespelaren som t. ex. marmorblocket för bildhuggaren eller paletten för målaren. Vi anse det derföre vara mest öfverensstämmande med hr Lichtenbergs skaplynne detta -milda, halft svärmiska, som i vissa pointer ligger inryckti Narcisses person. Att hr Lichtenberg i ett par våldsamma scener, der hans lidelse fick brusa ut, skördade bifall, är klart, då just dessa scener dessutom äro, som det heter på konstspråket, tacksamma. För en sak äro vi dock debutanten tack skyldige: ingenstädes förnummo vi hos honom denna falska pathos, till hviken äfven gamla skådespelare lätt kunna göra sig skyldiga ijust en sådan roll som denna. Detta berättigar oss att qvarstå vid våra förhoppningar om hr Lichtenbergs anlag för scenen. Fru Andersson utförde m:me Pompadours roll i första tablåen väl; i slutakten, isynnerhet dess första början, var spelet deremot något mattare. Hr Pettersson var en oförvitlig Choiseul, om vi än skulle önskat litet mera af finheten hos en statsman under Ludvig XV. ten och der i någon undangömd vrå dölja sin skam.