Göteborgsposten – 17 januari 1860, sida 2

, Hon visste ännu icke, att en onaturlig far öf. verlemnat honom åt förpaktaren Ashtons vård. IX. Öfverste Mowbray lemnade lord Yarmouths soirg, ett rof för den -bittraste förödmjukelse. Fastän han var fattig, gällde han dock i verldens ögon för en redlig man. Han egde bördsstolthet, men icke den heder, som bör utgöra adelskapets prydnad. Liksom många andra fruktade han menniskornas åtlöje mera än sitt eget samvetes förebråelser. Detta hade redan för längesedan blifvit bragt till tystnad, och om det någon gång lät höra sin ogillande stämma, så förstummade ban den hastigt i den brusande hvirfveln af en ovärdig utsväfning. Han var i likhet med sin bror baroneten i vesittning af stora talanger, hvilka, om de fått en passande riktning, kunnat förskaffa honom en annan ställning än den af en röjd falsk spelare, hvartill han bragts genom laster och dårskaper. Han visste det skulle vara onödigt att försöka utfå af lord Yarmouth tärningarne, det olycksaliga beviset på hans vanära. Ty denne ädle lord, så passionerad spelare han än var, hade likväl aldrig misstänkts begagna något ohederligt medel, för att vinna sina vänners och kamraters guld. Öfverstens första tanke var att fly till kontinen