Göteborgsposten – 17 januari 1860, sida 2

ten och der i någon undangömd vrå dölja sin skam. Ett enda hopp höll honom tillbaka: Miran hade sagt, att han skulle vara honom till nytta. Dessa ord hade visserligen djupt sårat hans stolthet, men de utlofvade också tystnad, och han beslöt att i alla händelser afvakta resultatet af morgondagens möte. Han betänkte äfven, att Hinduern var ung, utan verldserfarenhet Och dessutom egde han sjelf anseende för att vara en oöfverträfflig skytt. Det skulle måhända kunna bli en duell. Spelaren anade icke, hvilken kraft och beslutsamhet, som fanns hos den man, hvar med han hade att göra. — Bah! sade han till sig sjelf, hans mod var slut, då han väl upptäckt mig och öfverlemnat tärningarne åt sin värd. Han måste anhålla att få dem tillbaka och ursäkta sig — och dermed är saken klar. Om han vägrar, skall jag nog finna medel, att brin ga honom till tystnad. Innan han gick till sängs, öfvertygade han sig om, att pistolerna voro i godt skick. (Forts.) Plockgods. — På ,,Bouffes Parisiennes-teatern uppföres för närvarande en enakts operett ,,La polka des sabots kallad, uti hvilken det hedervärda skomakareyrket på det högsta lofsjunges. Styckets moral går ut på att visa att en simpel träsko är lika mycket, om icke mera värd än den finaste lilla sammetstoffel (! !!).